Ungdomsidrotten är en på många sätt fantastisk företeelse. Tack vare en fotbollsspelande son har jag fått en inblick i denna förgrening av föreningslivet och överväldigats av allt ideellt arbete som möjliggör den. Ungdomsfotbollen är bland mycket annat ett suveränt instrument för integration. Jag har sett föräldrar till invandrarkillar sitta vid sidan av planen och apatiskt stirra rakt fram, samtidigt som deras söner kämpat sida vid sida med jämnåriga inrikesfödda och tagit livsavgörande steg in i en social gemenskap.
Fotbollen på denna nivå omgärdas av tydliga regler för uppförande. Alla som någon gång haft rollen som tränare eller lagledare vet att man inte kritiserar domaren – ofta själv en ung person – eller ropar otidigheter. Överträds reglerna av någon, är det matchvärdens uppgift att tillrättavisa vederbörande. Det är inte långsökt att se hela verksamheten som ett omistligt led i våra barns fostran.
Inom elitfotbollen, åtminstone på herrsidan, gäller andra normer. Domare kan sällan ens döma inkast utan att ifrågasättas av spelare och ledare. På läktarna har en kultur brett ut sig som tillåter åskådare att bete sig på ett sätt som inte skulle accepteras i något annat sammanhang. Förskjutningen har pågått en längre tid. Vid fotbolls-VM i Sverige 1958 fick den svenska klacken kritik; ramsan ”Heja Sverige friskt humör, det är det som susen gör” ansågs chauvinistisk. Idag kan en fullsatt arena bua ut domaren eller spelare från motståndarlaget utan att någon förvånas. Rasistiska glåpord är bannlysta men förekommer likväl.
Vid mitt och barnens senaste besök på Studenternas IP – Sirius mötte ÖSK och lyckades nästan vända tre måls underläge – hamnade vi nära Örebro-klacken. Den överröstade de hyggliga (det får man ge dem) Sirius-supportrarna med råge, men spred dessutom en genuint obehaglig stämning omkring sig. Plötsligt, som på ett givet tecken, trädde ett antal av dem på sig rånarluvor. Min då elvaåriga dotter tyckte att det började kännas riktigt olustigt. Det gjorde jag också. Strax slog rök och eldsflammor upp. Några ordningsvakter dokumenterade händelsen med sina kameror men i övrigt vidtogs inga åtgärder. Sedan dess har vi inte besökt någon match och det beror inte enbart på pandemin.
På senare tid har läktarkulturen debatterats högljutt. Vilka föremål bör till exempel få medföras? Skall det vara tillåtet att elda?
– De har klivit över en gräns nu, kommenterade IFK Norrköpings tränare indignerat men syftade intressant nog inte på läktarstöket utan på polisens försök att stävja det. Han fick medhåll av sin kollega i Sirius, som även han hade sett ”en gräns som passerats”. Av Polisen, alltså!
Idrottens stjärnor har alla chanser att påverka våra attityder genom att agera som föredömen, men tar alltför sällan chansen. Det aggressiva beteendet har blivit en norm som det är känsligt att ifrågasätta. Behöver vi (män) ha den här ventilen för att uthärda tillvaron, eller är vi redo att förändra umgängesformen och göra den aningen mer civiliserad?
Som förbundskaptenen Janne Andersson sade med ett förläget leende efter att ha fått gult kort för sitt uppträdande: ”Det är mycket känslor därute”. Kom igen Janne, vi försöker ju lära våra barn att kontrollera sina känslor. Gör åtminstone ett försök att vara den vuxne i rummet!
Mats Bergström är bloggare och gitarrist som idag skriver gästkrönika hos sporten.