Armand Duplantis har slagit friidrottsvärlden med häpnad det senaste året. En titt i faktarutan här intill berättar att han alltid varit en sällan skådad supertalang inom stavhoppningen. Svensk-amerikanen levde på sin exceptionella teknik ända fram till hösten 2016. Då började Duplantis träna upp sin fysik – och ett halvår senare hade han ökat sitt personbästa med 39 (!) centimeter.
– Jag har blivit mycket starkare och mycket snabbare. Det har bidragit till att jag hoppat 39 centimeter högre i år. Med mer fysträning kommer nog fler personliga rekord, säger Armand Duplantis.
Med sitt jättehopp tog han sig över ribban som låg på 5.90 i början av april. Med det är han överlägsen genom tiderna på juniornivå och tvåa i världen 2017 bland seniorer.
– Det intressanta är att han är på en ganska låg nivå träningsmässigt. Det finns mycket kvar att göra fysiskt men så hoppar han som världseliten… Det gäller bara att försöka ta det lugnt och komma ihåg vilken nivå han är på fysiskt, säger Helena Duplantis, mamma och före detta mångkampare för UIF på 80-talet.
Att familjen betyder mycket för Mondos (nej, ingen kallar honom Armand) framgångar råder det inget tvivel om. Pappa Greg var stavhoppare i yngre dagar och storebror Andreas tävlar i grenen även han. Men lika betydelsefulla som Duplantis gener är nog stavhoppsbädden som funnits på familjens bakgård hemma i Louisiana sedan han var liten.
– Genom hela mitt liv har jag nästan enbart hoppat i min trädgård, till ungefär för ett och ett halvt år sedan, säger 17-åringen.
Det är ju minst sagt udda. Vet du någon mer som kan hoppa stavhopp på sin bakgård?
– Jag vet att Renaud Lavillenie har en. Men annars, nej.
Att det är just den franska världsrekordhållaren Renaud Lavillenie som utöver Duplantis-familjen kan utveckla sina färdigheter med staven intill bostaden är logiskt. Men fransmannens rekord på 6.16 lär snart vara ett minne blott sett till en viss UIF-killes utvecklingskurva. Kanske redan på OS i Tokyo 2020?
– Det vore coolt om jag klarade det då. Jag och pappa räknade lite på vad som skulle krävas av mig, med olika stavar och så, och det är möjligt att jag slår det. Inte i år men inom fyra-fem år kanske.
Pappa Greg bedriver all teknikträning med Mondo – vilket kan vara lite känsligt ibland.
– Det är lite snack fram och tillbaka hemma. Nu när han hoppat högre än sin pappa får han väl göra som han vill på träningen, säger mamma Helena.
Duplantis tog beslutet att tävla för Sverige inför ungdoms-VM sommaren 2015 och blev Upsala IF-hoppare våren 2016 – trots att han alltid varit bosatt i USA.
– Min mamma och min bror berättade mycket om Sverige och Upsala IF så jag bestämde mig för att ta chansen. Nu tittar jag tillbaka på det som det bästa beslutet jag någonsin tagit, säger Mondo.
Hur många gånger har du varit i Sverige?
– Jag har varit i Sverige sex-sju gånger och brukar stanna i ungefär en och halv månad. Vi är antingen i Uppsala, Stockholm eller Avesta där vi har släktingar. Jag tävlade i Uppsala när jag var elva eller tolv, men på den tiden representerade jag Avesta. Nu kommer jag att stanna i Uppsala för att träna med Upsala IF.
Ett bevis på att han prioriterar UIF högt är bara några dagar gammalt.
– Jag gillar verkligen att tävla för UIF och jag har blivit vän med många i laget. Jag ansträngde mig för att komma till SM-veckan, jag var tvungen att åka direkt från Diamond League-tävlingarna i Lausanne utan att ens hinna sova.
Gällande framtiden vet världsstjärnan inte särskilt mycket. Om ett år går han ut high school och då står valet mellan att bli professionell idrottare eller plugga vidare på college.
– Det beror lite på hur det går på VM i London. Jag lever i nuet och funderar inte så mycket över framtiden, men hur jag än väljer att göra tror jag att det kommer gå bra att fortsätta tävla för Upsala. Jag hoppas det.
Att han skulle hinna fundera över framtiden är lite väl mycket begärt. Den 20 juli är det dags för U19-EM i Italien och i augusti bär det av till London och senior-VM. Helt okej, ändå, att 17-åringen byter ut UIF-dressen till en blågul sådan ett tag.