Andrea Guertsen inledde – om vi överdriver lite – sin friidrottskarriär i Gottsundagipen.
Det var där som en 8–9-årig Guertsen tog sina första löpsteg. Det var där som hon för första gången blev riktigt arg när hon inte kunde ta sig förbi en av pojkarna i löpspåret, en pojke som var tre år äldre …
Andrea Guertsen inledde sin aktiva friidrottskarriär i Upsala IF och tillhörde samma förening när hon slutade som 23-åring. En kort men ack så framgångsrik karriär, som kunde ha tagit henne väldigt långt – kanske till ett EM-guld, eller något ännu bättre – men som slutade med en svår knäskada.
Nu har det gått 16 år sedan korsbandet i knäet gick av, och skadan var så allvarlig att vanligt arbete hemma i trädgården kan upplevas som svårt och smärtsamt. Detta tvingas hon leve med förmodligen resten av livet.
Andrea Guertsen var ett underbarn, det måste man säga.
– Det var en fantastisk löpare, säger UIF-ledaren Anders Gustafsson.
Det var 1999 som blev Guertsens genombrottsår.
På U23-VM i Göteborg sprang Sverige en lång stafett där Andrea Guertsen ingick. Hon klockades för låga 52 sekunder, visserligen med ”flygande” start, men just på 4x400 meter har det mindre betydelse än på 4x100 meter.
Bara någon vecka senare – på SM i Malmö – vann Guertsen sitt första seniorguld, och tiden, 53,63, som skulle vara gångbar än i dag, blev hennes bästa någonsin.
– 53,63? Jo, det vet jag exakt vad det är, det är min tid, säger Guertsen med ett skratt när vi träffar henne hemma i huset strax utanför Torsåker (av alla ställen!) i Gästrikland, inte särskilt långt från gränsen till Dalarna.
Guertsen tränades av Cai-Michael Bäck och spåddes en lysande framtid.
Det var inte så vanligt (och är ännu mer ovanligt idag) att 19–20-åringar springer 400 meter på långt under 54 sekunder.
Några av de första som såg talangen hos den unga Andrea Guertsen var pappa Kees och kanske inte minst gymnastikläraren i Uppsala, Anders Bellbring, som en gång var landslagssimmare av yppersta klass. Det var Bellbring som inspirerade Andrea att börjad träna med UIF.
Friidrottsvärlden låg öppen för Guertsen, och då inte bara på 400 meter utan kanske framförallt i sjukamp.
– Jag var 16 eller 17 år när jag blev uttagen i ungdomsfinnkampen, men eftersom var lite tunt bland seniorerna fick jag frågan om jag ville vara med i Finnkampen, och det ville jag, men det tyckte inte Cai (tränaren) som tyckte att vi skulle skynda långsamt.
Tänk om Bäck och Guertsen hade vetat då att karriären skulle vara över några år senare …
Efter SM-guldet 1999 försvarade UIF-löparen titeln på hemmaplan i Uppsala ett år senare.
– Men då hade jag så ont i fötterna att jag nog inte hade sprungit om det inte hade varit för att det var på hemmaplan, säger Guertsen, som då – på sommaren 2000 – var ungefär ett år från den skada som satte stopp för allt friidrottande.
Hon studerade i USA mellan 1998 och 2007 – och det var där det hände …
– Jag var i världens form under 2001, men så drog jag av korsbandet i knäet när jag skulle kasta spjut. Det var full kraft i utkastet och precis i det här läget (hon visar på köksgolvet) så small det till. Min tränare sade att det hördes.
Läkarens diagnos var tydlig. Och domen ett dråpslag.
– De sade att jag aldrig mer skulle kunna hoppa, och jag som höll på med sjukamp. Springa kanske jag skulle kunna göra i något år till, men det var inte säkert. Just då ville jag inte inse att det var över. ”Jag SKA tillbaka.”
Riktigt så blev det inte. En inomhussäsong, det var allt. Sedan var det slut.
Andrea Guertsen var bara 23 år och hade definitivt sina bästa år på friidrottsarenan framför sig. En kapning av 400-meterstiden med ett par sekunder hade inte varit omöjligt, kanske till och med troligt. År 2002 hade 51,52 räckt till en fjärde plats vid EM i München.
Som tur var hade Guertsen annat att tänka på under tiden i USA.
– Jag ville bli skådespelare och kom in på ett skådespelarprogram i USA och flyttade sedan till Kansas där jag gick en Mastersutbildning. Man kan säga att jag fick en mjuklandning efter skadan.
År 2007 var hon hemma i Uppsala igen. Friidrottskarriären var över sedan länge. Nu var det teater som gällde. Hon är skådespelare, regissör och scenograf och är med och driver Uppsala Fria Teater som håller till i det gamla auktionshuset inte långt från Strandbokilen.
Så mycket kontakt med sin gamla sport har hon inte, men någon gång då och då blir hon påmind, som när systersonen Adrian, som är sju år, skulle hämtas efter friidrottsträningen i Uppsala av farfar Kees.
– Tränarna var två unga tjejer och pappa (Kees) sade att Andrea Geurtsen var hans dotter, och båda kände till mitt namn, ”det är hon som har alla klubbrekorden!”
En annan gång var Andrea och Mats i Falun (bara 40 minuter från hemmet i Torsåker) och handlade när hon hörde en välbekant röst bakom ryggen: Susanna Kallur.
– Vi sprang stafetter ihop och Sanna frågade om jag jobbade något med friidrott nuförtiden.
Vi får aldrig veta vad friidrottsframtiden hade givit Andrea Guertsen om hon inte slitit sönder korsbandet i det där spjutkastet 2001.
Men vem vet, vi kanske får se henne på tv:n eller på filmduken någon gång. Om det kommer något bra erbjudande så kanske teaterscenen får vila ett tag …