Simon Pettersson kan blicka tillbaka på ett fantastiskt diskusår 2021. Under 2022 väntar både VM och EM.
Det krävdes ett tredje och sista kvalkast för att ta sig till OS-finalen i diskus. Väl där visade Simon Pettersson omgående vad har var i Tokyo för. Andra omgångens 66,58 satte färg på hela tävlingen. Och det skulle – som alla vet – bli ännu bättre…
Vi sitter i pappa Per-Eriks och mamma Sivs kök hemma på gården i Sixarby som funnits i familjens ägo sedan 1600-talet. Silver-Simon är hemma för julfirande men perioden har inte blivit som han tänkt sig. Tanken var att han skulle hinna med ett antal träningspass, men mycket av det som var planerat har fått stryka på foten. En förkylning kom emellan. Han är på bättringsvägen när UNT hälsar på men det hörs en aning på rösten att lite sitter kvar. Men han ler. Den som träffat 28-åringen (fyllde 3 januari) från Tobos utkanter vet att han skrattar och ler en hel del. Och om du kommer in på OS-finalen åker smilet upp lite extra.
Det överraskande OS-silvret i somras har han fått prata mycket om men det hindrar inte att göra det ytterligare en gång. Det var en tävling att minnas. För honom själv, för träningskompisen Daniel Ståhl som tog ett närmast förväntat guld, och för svenska folket som satt hemma och följde dramat.
Pettersson gick upp och ned i resultatlistan. Han var tidigt tvåa för att ett par omgångar senare vara utanför pallen när slovenen Kristijan Ceh i den femte omgången tog sig förbi i resultatlistan med ett kast som godkändes trots att alla såg att det var övertramp. Alla utom Sixarby-Simon.
– Jag märkte inte det. Jag såg bara att han kastade och att det var långt och sedan var det bara in och gasa igen.
Simon var inför sitt femte kast ”bara” fyra och var tvungen att öka på de 66,58 han hade sedan innan. Sagt och gjort. Han fattade diskusen, gick in i ringen och hivade i väg den hela 67,39 meter. Silverplatsen var återtagen.
Han säger att det mycket väl kan vara hans bästa (inte längsta) kast i karriären.
– Det känns så. Man känner när man släpper i väg att det där är något. Man får inte så många såna träffar. Under 2020 kände jag flera stycken men inte under den här sommaren. Men OS-kastet satt där det skulle, säger han.
"Man får inte så många såna träffar. Under 2020 kände jag flera stycken men inte under den här sommaren. Men OS-kastet satt där det skulle", säger Simon om silverkastet.
Att det skulle bli ganska exakt så långt visste pappa redan innan Simon klev in i finalringen. Eller snarare tränaren Vésteinn Hafstensson visste.
– Han har en jäkla känsla för sånt där. Pappa ringde honom före finalen på OS och frågade vad han trodde, hur långt skulle jag kasta? Mellan 67 och 68 meter blev svaret först innan han (Vésteinn) slutade med 67 och en halv meter. Han har ett väldigt bra hum om vilken form vi ligger på, säger Simon.
Inför sitt avslutande kast kunde inte längre någon hota medaljen. Han var redan lite av en vinnare men han hade ju kunnat nypa guldet också framför näsan på vännen Ståhl. Men svenskt guld och silver var hur som helst redan ordnat.
– En unik situation. Jag hade aldrig tänkt att vi skulle stå klara. En väldigt udda känsla att då gå in när målet redan är uppnått. Det kunde inte bli bättre.
Eller?
– Jag kan inte säga att jag tänkte en tanke på det. Det var så självklart att han skulle ha guldet, det var vad allt snack handlade om, säger Simon om inte eventuella guldtankar dök upp.
I OS hade Sverige tidigare bara bärgat ett brons i diskus; Ricky Bruch i München 1972.
Än så länge i karriären har Simon alltid varit några steg bakom konkurrenten och träningspartnerns Daniel Ståhl.
Simon har fått finna sig i att stå i skuggan av Ståhl men det är inget han säger sig ha stört sig det minsta på och det låter helt ärligt när han säger det. Kanske rentav av lite skönt?
– Det spelar nog ingen större roll. Det är naturligt eftersom jag inte varit påtänkt för medaljer tidigare och att han har gjort bättre ifrån sig. Han slog världsårsbästa redan 2016 och varit med länge. Det är bara kul att vi är två.
Hur ofta tänker du på OS?
– Man blir påmind om det lite då och då, ibland av någon man träffar och ibland kommer man på det själv.
Vad har då OS-silvret givet mer än framgången i sig? Inte så att han blivit särskilt rik på kuppen i alla fall.
– Det bästa var att börja tro på de där valörerna i framtiden i övrigt är det ingen jätteskillnad.
– Drömmen har varit att kunna leva på det här, att försörja sig. När man kom in i SOK fick man en mer stabil ekonomisk situation, säger Simon.
Sponsorerna står inte i kö?
– Det är många som slåss om det där, konkurrensen är hög. Jag tränar på och gör det jag vill göra. Jag känner mig väldigt tillfreds med situationen.
Klart är att han numer får en helt annan uppmärksamhet. Att exempelvis media tar en allt större tid har han inga problem med utan tycker det snarare är rätt kul säger han.
Vésteinn Hafsteinsson firar tillsammans med sina två adepter efter OS-bragden i Tokyo.
Vésteinn Hafsteinsson är i Växjö inte bara Simons tränare utan adepten hyr också en lägenhet ovanpå tränarens garage. Och när det behövs hjälp på tomten iklär sig diskuskastaren en form av vaktmästarroll. Han hjälper till med rensning av hängrännor, klipper gräs och skottar snö.
Många gånger har det berättats om hur Hafsteinsson var minst sagt tveksam till att ta sig an Simon Pettersson för åtta år sedan. Han sade i första skedet nej till ett samarbete med den tidigare duktige mångkamparen som dock ansågs vara i tunnaste laget för att ”bli något” inom kast. Som ung var han snabb och gjorde 7,24 sekunder på 60 meter men snabbheten försvann lite med åren. Och en skada gjorde att det blev problematiskt att fortsätta som tiokampare efter gymnasiet i Karlstad.
– Tankarna fanns väl att det skulle bli kastning ändå för det var så pass kul. Jag hade länge problem med ett baklår som gav ett års rehab. När jag var klar med den var det ett bra tillfälle att lägga om.
Hur avgörande var det att du fick komma till Växjö?
– Väldigt viktigt. Sättet som Vésteinn tränar en på har jag aldrig varit med om tidigare. Den systematiseringen och röda tråden. Att hålla sig på rätt sida och inte överbelastas för mycket. Han kan hitta formtopparna, lär sig hur varje person funkar. Det är himla individuellt.
I måndags fyllde Simon 28 år. Han har precis fått smak på mästerskapsmedaljer och ser fram emot såväl VM som EM i sommar för att inte tala om nästa OS i Paris 2024.
Men sen då?
Han har läst såväl en skogskurs och en nutritionskurs på universitet men studier är ”inte hans grej”, säger han. Vad har han för idéer om hur livet ska se ut efter friidrottskarriären?
– De där tankarna slår en lite då och då. Mardrömsscenariot är lite att man slutar och står där utan något men jag har kommit ganska långt.
Tankar finns på att jobba med trädfällning någon gång men framför allt handlar framtidsplanerna om familjeföretaget som äger en del fastigheter.
– Tanken är att jag och syrran (tvillingsyster Emelie) ska ta över och successivt komma in i det mer och mer, berättar Simon och lägger till att det skulle eventuellt kunna ske redan nästa år.
Även om han bor och tränar i Växjö försöker han vara hemma på "riktigt" så ofta det finns möjlighet. Uppskattningsvis får mamma och pappa besök runt var femte vecka. Då passar han exempelvis på att ta sig till gymmet på Örbyhus IP där han kan komma och gå som han vill.
Planerar du att flytta hem?
– Jag kommer i alla fall bli i Växjö till 2024. Jag vet inte hur länge Vésteinn håller på men 2024 har vi sagt i alla fall.
Då är du 30 år. Finns tankar på att sluta då?
– Som det känns nu känns det inte så. Kanske blir det då att jag flyttar hem och tränar härifrån och i stället kan åka ned till Växjö på läger. Vi får se.
Men innan dess är det alltså mycket som ska hinnas med och nu är han på toppen av sin karriär. Silverkastet på OS är en bra bit från hans personliga rekord. I maj förra året kastade han 69,48 och drömgränsen 70 meter finns minst sagt inom räckhåll. Och har man kastat personliga rekord i åtta år i rad så …
Simon Pettersson visar upp sin omtalade träningsplats i en av ladorna på gården.
I en podd från Radiosporten säger Hafsteinsson:
”Om Simon håller sig skadefri och jobbar vidare som han har jobbat finns en möjlighet att han kastar över 70 meter på OS 2024. Det har ingen gjort i historien”.
Och är det något Pettersson visat sig vara bra på är det att leverera på tävling. När han får frågan om hur många gånger han kastat över 70 meter på träning skrattar han först på andra sidan bordet innan han svarar att det aldrig har hänt.
– Jag har gjort 67,10 som bäst på träning. Jag kastar längre på tävling. På träning ligger jag på runt 60-63 meter. Blir det bra vinklar sticker det kanske iväg mot 65.
– Målsättningen är att kasta 70 meter om inte i år så året därpå. Det hade varit mäktigt att slå sig in där. Man måste tro på det. Det är först förra året som jag kände att jag hade häng på övriga och nu slagit alla jag tävlar mot minst en gång. Man måste växa in i det.
Hur har det varit med självförtroendet?
– Jag har känt att jag varit duktig på att tävla men inte trott att jag skulle vara där jag är i dag.
Har du tvivlat?
– Jag skulle inte säga att jag har tvivlat men mer accepterat att jag kanske inte räcker hela vägen.
Finns hungern kvar?
– Definitivt. Jag känner att jag inte är klar. Jag kan utveckla ganska många bitar. Jag har mycket kvar fysiskt och vissa delar tekniskt.
Vad handlar fysiken om?
– Sätter man Daniel bredvid mig är det stor skillnad, han har mer vikt på kroppen. Grundmålet är att lägga på sig tre fyra kilo varje år och vara uppåt 127-128 kilo vid 2024. Ju större jag kan bli, desto mer speed och kraft kan jag generera ut i diskusen.
Vad tänker du om extra press nu?
– Det får framtiden utvisa hur jag reagerar. Jag kan definitivt se det som en press och man får förbereda sig bra som möjligt. Det är bara kul att höra att folk tror på en.