Det är fortfarande diskus som nummer ett för Caisa-Marie Lindfors, även om nått bra resultat även i kula.
Det var 2022 som skulle bli hennes år. Den svenska drömgränsen i diskus, 60 meter, låg inom räckhåll efter hennes 58,80 på hemmaplan den 24 augusti 2021. Frågan var inte om Lindfors skulle kasta 60 meter, utan när. Så bra var hon nämligen.
I ett reportage i UNT under sensommaren 2021 var det en Lindfors fylld av självförtroende. Det var hon och dåvarande lagkamraten i UIF, Vanessa Kamga, som var klubbens affischnamn på damsidan.
Men det fanns frågetecken. Ett krånglande knä gjorde sig påmint och under hösten förra året opererades Lindfors i USA, där hon pluggar sedan något år tillbaka. Men det gick inte som planerat. Knäet blev inte bra efter operationen.
– Jag har haft problem med ett knä ända sedan jag var i 14-årsåldern. Jag trodde att det skulle bli bra efter operationen, men det fungerade inte som det var tänkt. Jag fick en inflammation som inte blev omhändertagen och så fick jag bensporre på knäskålen, säger Lindfors på telefon från USA där hon studerar psykologi.
Inte nog med detta. Hon fick ont i ena handleden – och kastar man diskus (och stöter kula) så förstår alla hur det påverkade henne.
– Då blev det operation igen, säger hon.
Men knäet blev det ingen ordning på. Hösten och vintern 2021 passerade och utomhussäsongen 2022 närmade sig.
En av Svenska Friidrottsförbundets experter på knäskador fick se bilder från en magnetröntgen av Caisa-Marie Lindfors skadade knä och tillsammans med läkare i USA bestämdes det att operationen skulle göras om.
– Jag opererades den 21 april och efter den var allt fixat. Det var en underlig känsla. Först hoppade jag på kryckor i sex veckor och sedan fick jag ett benskydd i två veckor men jag var ändå tvungen att använda kryckor, säger Lindfors.
Hela tävlingssäsongen 2022 blev förstörd för UIF-kastaren. Hon noterades inte för ett enda resultat under 2022. Det har varit rehab och åter rehab. Vecka efter vecka, månad efter månad.
– Men nu har jag rullat igång, säger hon med ett skratt.
De första diskuskasten är ivägsinglade – och resultaten är sensationella.
– Jag hade inte kastat diskus på ett år och jag var nervös, men under det första passet när jag såg diskusen flyga iväg... säger Lindfors och blir tyst för någon sekund innan hon tillägger:
– Det var längre än förväntat.
Tills vidare ligger kulstötningen på is för Caisa-Marie Lindfors. Här är hon i UIF-tröjan hemma i Uppsala.
Någon exakt mätning gjordes inte, det var ju bara ett träningspass – det första på ett år.
– Det var nog 53 meter, säger hon. Och på det andra passet blev det längre. 55 meter. Det kändes oerhört skönt. Jag har haft mina tvivel och hjärnspöken, säger Lindfors.
Skadan verkar vara läkt. Ingen smärta från vare sig knäet eller handleden och hon säger att det kändes "skitbra." Men någon kulstötning blir det inte – inte än i alla fall.
– Jag jobbar mest med diskusen. Kulan får ligga på is ett tag till.
Nu väntar "normal träning" under vintern och någon gång i mars/april inleds utomhussäsongen med tävlingar i USA. Drömgränsen är 60 meter för svenska kastare, ett resultat som skulle kunna ge en finalplats på ett EM.
– Det är dit jag siktar, 60 meter. Jag känner mig starkare än någonsin, säger Lindfors, som till sommaren tar kandidatexamen i psykologi i USA. Hur yrkesframtiden ser ut vet hon inte. Kanske blir hon kvar i USA efter studierna.
– Eventuellt, säger hon.
Men jul- och nyår ska firas hemma hos familjen i Uppsala.