"Mondo" ville gärna ta världsrekordet i Uppsala, på svensk mark, men så blev det inte.
Mondo Classic kommer tillbaka till Uppsala år 2026. Det avslöjar han för UNT efter prisceremonin under torsdagskvällen.
– Ja, det känns underbart. Nu är det dags. Efter det här så måste det hända nästa år, säger Duplantis.
Då ska det bli ett världsrekord?
– Ja, det måste vi lösa. Det måste vi lösa. Nu är det dags att blicka framåt.
Duplantis har skämt bort publiken och Sverige med sina elva världsrekord på sina fem år – men det blev inget nytt på hemmaplan under torsdagskvällen. Han rev en, två och tre gånger på höjden 6,28 och drömmen om att få sätta ett rekord på svensk mark får alltså vänta.
– Jag hade jättegärna velat ta det här på hemmaplan och det var jättenära. Jag önskar verkligen att det hade kunnat hända idag men det blir svårare och svårare, säger han.
Du bad om en maxad stämning, hur tyckte du stämningen var när du försökte på världsrekordhöjden?
– Det var exakt så som jag ville ha det. Det var bara upp till mig själv, att ta rekordet och jag var väldigt nära. Det kändes som att jag hade kunnat göra det men det blev inte så. Jag är jättetacksam att de gav mig energin. Det kändes som att det verkligen var maxat.
Emmanouil Karalis, Armand Duplantis och Sam Kendricks efter prisceremonin.
Fram till världsrekordförsöken på 6,28 hade "Mondo" inte gjort en enda rivning och vann därmed tävlingen när han enkelt seglade över 6,05. Han var däremot inte ensam på sex meters höjden utan även Thibaut Collet, Kurtis Marschall, Emmanouil Karalis och Sam Kendricks tog sig till försöken på sex meter.
– Det betyder mycket för energin. Det är därför vi bjuder in alla de bästa i världen, det är inte lätt att få hit alla på plats. Det är en speciell grej att vi kan få hit alla till Uppsala som att det vore en OS-final. Det finns ingen friidrottstävling, ingen stavhoppstävling, som går att jämföra med det här, säger han.
När "Mondo" äntrade arenan inför tävlingen så gjorde han det till Uppsalapublikens jubel. Det var stående ovationer och applåder som aldrig ville tystna.
– Det var helt magiskt som det alltid är. Jag kände mig bara jättetacksam, det är en väldigt vacker känsla. Att vara här på samma bana som jag har tränat så mycket på. Att det var en stor publik som hejade på mig och att jag tävlade mot de bästa i världen. På min arena liksom, det är bara underbart. Jag ska inte ta det här för givet. Det är väldigt speciellt att ha den här möjligheten att göra det här, avslutar han.