Jonas Anshelm heter tränaren på det svenska friidrottsförbundet som hade den närmaste relationen med Duplantis när han valde att representera Sverige.
– Det är fantastiskt att ha honom i landslaget. Han är vänlig och öppenhjärtad. Ur det perspektivet kan man se att han är svensk, säger Jonas Anshelm, juniorlandslagstränare och UIF-tränare i hopp och sprint.
Han hyser inga tvivel om vad som gjort Duplantis så oerhört skicklig tekniskt.
– Det finns nog ingen stavhoppare som hoppat lika mycket som Mondo gjort. Och han är bara 17. Han började ju när han fyra, säger Anshelm och fortsätter:
– Man såg det tydligt på SM i fredags. Han var trött och hade inga egna stavar men visste precis hur han skulle hantera det. Få klarar av det.
Vad tillför han gruppen, i landslaget och i UIF?
– Inspiration. Och även om han är världsstjärna är han väldigt jordnära.
Henrik Wennberg, ordförande i UIF, minns det glada 80-talet då han tävlade med Duplantis mamma Helena.
– Jag känner till Helena väl, vi är nästan samma årgång och hon finns högt upp i UIF-statistiken i mångkamp och längd, Henrik Wennberg, ordförande i UIF.
De båda tränarna pratar om Armand Duplantis ödmjukhet och det kan UNT:s reporter skriva under på efter mötet med stavhopparen. Men en gnutta amerikansk kaxighet kanske märkts av ändå?
– Han har ett väldigt självklart självförtroende, han kan säga att han ska slå världsrekord och vinna OS. Men jag tycker inte det framstår som kaxigt utan det är mer som att säga ”solen går upp i morgon också”. Sakerna han säger känns självklara, säger Wennberg – som även är kasttränare i UIF – och fortsätter:
– Han är ett fenomen men också en föredömlig klubbkamrat. Han umgås med de andra trots att han inte kan språket, flyger in från Diamond League för att tävla för oss och ville tävla i både stafett och längdhopp. Det kan vara lite svårt för oss att förstå hur hjärtat för UIF kan vara så stort.