Innan hösten 2021 hade Elsa Sundqvist aldrig tränat i organiserad form.
Dimman ligger tät över Uppsala friidrottsarena i Gränby den här måndagsmorgonen. På planen bakom huvudläktaren leder UIF:s sportchef Henrik Wennberg ett gäng kastare medan det under Mikael Axelssons ledning är en liten löpargrupp som håller till på löparbanorna. Elsa Sundqvist är en av de aktiva. Hon gör sitt tredje gymnasieår och går sedan ett år tillbaka på friidrottsgymnasiet på Celsiusskolan trots att hon fram till hösten 2021 aldrig hade tränat.
– Jag sprang ganska mycket i skogen för att jag tyckte att det var kul. På hösten mejlade jag UIF friidrott och frågade: har ni någon grupp som springer? Det var en hemsk första träning. Det var det jobbigaste jag har någonsin gjort, men jag tyckte att det var väldigt kul ändå och jag nu fortsatt i två år, berättar hon efter avslutat träningspass.
Det är ännu en stund kvar till att de vanliga lektionerna ska ta vid så Elsa har tid att sitta ned med UNT:s reporter i IFU Arena.
Nu är de två nämnda arenorna en naturlig del av Sunnerstatjejens vardag. Flera dagar är det dubbla träningspass. På mornarna med friidrottsgymnasiet och på kvällstid med UIF:s löpargrupp. Hon räknar till minst sex men ibland uppemot tio träningspass i veckan.
På mornarna träning med friidrottsgymnasiet, på kvällarna med Upsala IF.
All träning har givit resultat. Allt går i en rasande fart för 18-åringen som slagit klubbrekord på löpande band och som nu får dra på sig landslagsdressen titt som tätt. Under sommaren kom hon på en imponerande fjärdeplats på junior-EM som mycket väl kunde varit en medaljplats om hon inte vurpat (mer om det längre fram). Och detta alltså trots att hon så sent som för två år sedan knappt idrottat strukturerat.
– Vi har aldrig varit en idrottsfamilj. Jag gick väl på fotboll när jag var sex år men sen tyckte de (föräldrarna) att det var rätt skönt när jag slutade för då slapp de skjutsa på matcher. Min brorsa har spelat lite tennis men det har aldrig varit så att vi har tagit idrotten så seriöst, säger Elsa.
"Jag kom sist på alla intervaller för jag hade ingen snabbhet alls", berättar Elsa Sundqvist om de första löppassen.
Första tävlingen ägde rum inomhus i början av 2022.
– Då kom jag typ toksist (på 1500 meter) och det var också hemskt.
Det låter som att du haft dina chanser att hoppa av.
– Jag fick ett så bra bemötande och trivdes så bra i gruppen, några av de som är mina bästa vänner i dag var med. Och sen tyckte jag väl också att jag kunde hänga med ganska bra ändå utan att ha tränat seriöst innan. Jag kom sist på alla intervaller för jag hade ingen snabbhet alls men jag hade ändå lite grundkondis och kunde ändå hänga på. Jag tror att jag blev motiverad av att det var så utmanande. Löpning är brutalt.
Du ler när du säger det.
– Jag tror att jag gillar det. Det är bara in i skiten, jag gillar att bara kötta på. Det är lite av charmen att utmana sig själv och så kommer man ut på andra sidan och klarar något man aldrig trodde att man skulle klara. Den känslan går inte att få på något annat sätt och den blir beroendeframkallande. När man väl har börjat är det svårt att lägga ned.
Trots många motgångar i början valde Elsa Sundqvist att fortsätta med löpningen.
Favoritdistansen på bana är 3 000 m men hon springer även såväl 1 500 m och 5 000 m. När nu bansäsongen är över och kan summeras går det att titta på framstegen Elsa stått för. Fjolårets 9.57 i tid på 3 000 har nu putsats med en halvminut till 9.28. Men förbättringen på 1500 m från 4.44 till 4.24 är hon ännu stoltare över.
Mycket har hänt den här säsongen men det gjorde det redan förra året, debutåret. Ingen visste vem hon var eller var hon kom ifrån. Förra sommarens blott tredje tävling var junior-SM.
– Då råkade jag komma tvåa (på 3 000 m) och efter loppet kom juniorlandslagsledaren och sade "Hejhej, du är välkommen till Finnkampen". Jag bara: "eh, vad är Finnkampen?". Det gick väldigt snabbt.
Hur det gick i Finnkampen? Hon vann.
Elsa gick på bara ett år alltså ifrån att vara nybörjare till att vara Sverigeelit.
– Det råkade ju bli så. Det var lite sjukt. Och oväntat.
Efter en andraplats på junior-SM erbjöds Elsa plötsligt en plats i Sveriges lag i Ungdomsfinnkampen.
Allt verkar gå så lätt för Elsa Sundqvist men hon har också mött en del motgångar. Som förra våren då hennes kropp plötsligt inte svarade alls på träningen. Självförtroendet fick sig en rejäl törn när det plötsligt bara gick sämre och sämre. Hon kunde inte hålla de tider hon tidigare gjort. Anledningen var att hon drabbats av järnbrist.
Under hösten sprang hon nordiska mästerskapen i terräng och kom fyra men på EM i samma disciplin gick det mindre bra.
– Då visade det sig att jag hade corona, berättar Elsa.
Och under årets friidrotts-SM sprang hon 1 500 m trots att hon var sjuk och borde ha avstått. Det blev ingen start på 3 000 m dagen efter.
Då hade hon nyss kommit hem från sitt hittills största idrottsäventyr; U20-EM i israeliska Jerusalem.
– Hela den resan var en emotionell berg-och-dalbana, berättar hon.
En dimmig träningsmorgon i början av september för Elsa Sundqvist. Till höger tränaren Mikael Axelsson.
På hemmaplan hade hon laddat för att klara värmen i Israel genom att springa med vantar, mössa och trippla underställ. Väl på plats fick hon reda på att måndagens försökslopp uteblev och det i stället enbart var final på onsdagen.
Under tisdagen bröt hon ihop. Anspänningen blev för stor.
– Jag blir alltid nervös och mår lite dåligt inför alla lopp, men nu fick jag en panikattack och kunde inte andas. Jag grät och mådde riktigt dåligt. Mamma och pappa var där (i landet) men inte just då utan på nån turistresa. Coacherna som följde var fantastiska och kunde peppa och stötta och så fick jag ringa min tränare Mikael så att han fick lugna ned mig. Det var EM och det blev så mycket. På ett sätt var det lite bra, jag rensade ändå ut lite nervositet och kunde sova gott.
Väl under loppet gick det mesta som hon ville. Taktiken följdes till punkt och pricka. Hon kände sig stark. Bakom den överlägsna segrarinnan tröttnade tvåan. Elsa och ytterligare en löpare kom i kapp och den trion slogs om silver och brons. Då hände det som inte fick hända.
– Med 250 meter kvar kom hon bakom mig åt min fot så jag gjorde en 360 och rullade på marken. Jag hann tänka "helvete" innan jag försökte jaga ikapp men jag hade förlorat för mycket för att hinna. Jag hade så mycket krafter kvar att en andra eller tredje plats inte varit omöjligt.
Sverige lämnade in en protest men UIF:aren fick finna sig i en fjärdeplats.
– I efterhand har jag insett att det inte är jättedåligt. Jag kände verkligen att av det jag kunde påverka hade jag genomfört det precis som jag skulle och så är det en skitgrej som gör att det inte räcker hela vägen ... frustrerande.
Nästa år väntar U20-VM. Men redan under hösten stundar mästerskap i form av SM, NM och EM i terräng. Elsas favoritsäsong!