När Duplantis morfar ställde sig upp och började klappa i händerna fick jag en tår i ögonvrån. När alla stavhoppsstjärnor öste spontana beröm över Uppsala, över Armand Duplantis och över arrangören Upsala Idrottsförening så kände jag en stolthet. En stolthet över att få vara här, men mest över att vara Uppsalabo (ja, nästan i alla fall).
Det här var kvällen när Armand Duplantis skulle slå sitt eget världsrekord. Han var nära – men det spelar ingen roll att han missade, det här var en fest ändå. UIF har gjort ett jättearbete. Hela arrangemanget var så proffsigt skött att man – ja, jag skriver man eftersom jag tror att nästan alla håller med mig – häpnade.
De amerikanska stjärnorna intervjuades av den utmärkte speakern Tommy Åström och de talade om att "komma tillbaka" till Uppsala och göra en permanent stavhoppsgala i IFU Arena. Det säger det mesta.
Jag tror nämligen inte att vare sig Sam Kendricks eller Chris Nilsen spottade ur sig superlativer för att vara artiga. Det kom från hjärtat. Alla verkade trivas.
Det var inget mästerskap, det var en ren uppvisningstävling, men allvaret fanns förstås hela tiden. Nu hade de flesta nära till skratt, det var tydligt när man riktade blicken mot stavhopparna när tv-kamerorna inte var i närheten.
Störst skratt bjöd Armand Duplantis och pappa Greg på – efter tävlingen.
Naturligtvis ville "Mondo" prata svenska inför den stora publiken, men när han fick frågan om pappa Greg har lärt sig svenska så kom ett litet skratt: Fråga honom! Och jodå, frågan kom, och även svaret, som fick publiken att brista ut i ett jätteskratt: Skitbra!
Det kom 1 250 åskådare till galan, fullsatt förstås. Men synd att inte de ursprungliga och tillfälliga läktarna inte kunde monteras eftersom tiden var för knapp. Hade arenan tagit in 5 000 så tror jag att det hade varit fullsatt. Kanske till och med 7 000.
Det enda som fattades var ett världsrekord. Men när klockan slog 20.37 denna onsdagskväll – då ribban ramlade ned för sista gången – så utbröt ändå kvällens största jubel. Det säger allt om publiken och denna festliga stavhoppsgala.
Till sist: Jag växlade några ord med Helena Duplantis, "Mondos" mamma, efter tävlingen och jag lovar, hon var lika lyrisk över arrangemanget och hela galan som jag var. Och tacka för det!