Visst, jag är nittiotalist och var inte med under Stenmarks storhetsperiod, när Anders Gärderud tog OS-guld på 3 000 meter hinder eller såg Björn Borg vinna fem Wimbledon inom loppet av sju år.
Visst, jag vet att det finns liknande insatser i modern tid som är värda att lyfta (Carolina Klüfts första mästerskapsguld, Zlatans cykelspark mot England, Stina Nilssons spurt mot Johaug, hopplandslagets OS-guld och många, många fler).
Visst, man ska inte heller jämföra jämt och ständigt.
Och just därför: utan jämförelser i övrigt måste jag säga att Daniel Ståhls diskusguld i tisdags absolut kvalar in bland de mäktigaste svenska idrottsprestationer jag någonsin upplevt.
Nu när det har landat inser jag också varför det gör det.
- Det var så osvenskt – att vara bäst när det gäller.
- Det var omständigheterna. Guldfavoriten Kristjan Čeh från Slovenien hade precis passerat svensken. Med finalens sista kast stod Daniel Ståhl på knä inför det övermäktiga. Men hans blick vittnade om något annat. I hans ögon gick att utläsa: den här mannen har inte gett upp.
- Själva kastet. Över 70 meter, när ingen utom han själv trodde att det var möjligt.
- "Ståhlmannen-gesten" efter kastet. Inget leende, inget skratt, inget hopp, inget ärevarv. Men en blick och en karisma som kunnat spränga berg.
Och så blev guldmedaljen svensk.
Frågan är: kan Armand "Mondo" Duplantis återskapa den magin i kvällens stavhopp?
Låt oss säga så här: tveksamt, även om ett nytt svenskt guld är inom räckhåll.