Upsala IF beskriver hans medalj som svenska mästerskapets mest välförtjänta efter flera tuffa år, på många plan.
Under förra helgens SM i friidrott tog Upsala IF fem medaljer, varav tre silver och två brons. Den mest oväntade medaljören i truppen var 25-årige Björn Seifert, som stod för en riktigt stark slutspurt under 800 m-finalen. Han låg jämsides med en motståndare under sista 100 meterna, men passerade mållinjen med en dryg tiondels marginal för att kamma hem bronset på tiden 1:50.17.
– Idrottsligt har jag aldrig känt mig starkare. En vecka innan hade jag också spurtat ner samma kille i Sollentuna, så jag visste att jag skulle kunna ta honom, säger Björn Seifert.
– Det var skönt att det äntligen lossnade i år. Jag kände det redan i första tävlingen på 800 m, när jag förbättrade mitt personliga rekord och gick under 1.50. Jag har känt att jag haft det länge i kroppen, men inte riktigt kunnat få ut det.
Medaljen var Seiferts första i SM-sammanhang. Innan hade han tävlat i fyra svenska mästerskapsfinaler inomhus och två utomhus – bäst placerad femma.
– Det här var också första gången jag kände att möjligheten till medalj faktiskt fanns. Tidigare har avancemang till finalen varit det stora målet för mig.
Men vägen till prispallen har inte varit spikrak för Björn. Han har under senare tid haft det tufft med träningen, och utomhussäsongen 2021 var hans sämsta på flera år.
– Jag hade varit skadad i knät under våren, men sen så förlorade jag också min pappa efter ett förvärrande sjukdomsfall i början av april.
Björns pappa hade drabbats av en hjärntumör och legat inne på sjukhus under stora delen av våren.
– Det var väldigt tungt. Att träna är någonting man gör för att komma loss från vardagen. Man kommer ut, man får tid att tänka, men det blir jobbigt när man i stället börjar tänka på fel saker. Jag mådde inte superbra, men att behöva ta en paus för att gråta på löprundan var inte supervanligt. Jag höll ihop det.
– När jag väl kunde trycka på sen så svarade kroppen inte heller ordentligt. Det fysiska hänger ju ihop med det mentala, så när man är nere mentalt får man inte ut det man vill av träningen.
Fjolåret var tufft för Björn, som under våren förlorade sin pappa i en hjärntumör. "Det fysiska hänger ju ihop med det mentala" säger han till UNT.
Under den tuffa perioden gjorde Björn även sin master i teknisk fysik på Uppsala Universitet, och när pappan blev inlagd hade han precis kommit igång med sitt exjobb.
– Det akademiska var väldigt viktigt för honom, så därför ville jag verkligen bli klar med exjobbet innan han gick bort. Det drog ut några månader längre än jag tänkt, och tillslut blev jag färdig. Men då fanns inte han kvar längre. Det var rätt jobbigt. Jag tror att han hade tyckt att det var väldigt kul att se mig gå ut.
Björn minns en pappa som var väldigt glad och tog på sig stort ansvar. I friidrottsklubben tog han bland annat funktionärsutbildningar och blev sedan förbundsdomare i kastgrenar.
Har du något speciellt friidrottsminne med din pappa?
– När jag var 14 och började i löpargruppen i UIF klev min pappa in som hjälptränare när en av tränarna i gruppen slutade. När jag tänker på friidrotten tänker jag mig alltid att han är med där, när vi springer tillsammans i gruppen.
I fortsättningen tror Björn nu på en bättre period, både inom den idrottsliga satsningen och det vardagliga livet.
– Men man kan inte helt vara utan tuffa säsonger. Jag kommer aldrig att veta om det är den här eller nästa som blir tung, men när den kommer får jag bara jobba mig igenom det, som jag gjort tidigare, avslutar Björn Seifert.