Förutsättningarna att Uppsala åter ska få ett lag i damallsvenskan har sällan varit bättre. Flera spelare och ledare försöker skruva ned förväntningarna, och börjar snacka om att Uppsala Fotboll även har nästa säsong och nästa efter det på sig att infria det långsiktiga målet, och att den här säsongen oavsett vad överträffar förväntningarna man hade på sig inför säsongen.
Innerst inne vet vi att det inte går att skruva ned pressen, inte nu när man faktiskt har spelat till sig en gyllene position.
Två poäng från en damallsvensk plats. Sju omgångar kvar att spela. Tre av dem mot toppkonkurrenterna Umeå, Hammarby och AIK. Hör ni?
Ibland blir man så fruktansvärt trött på alla överoptimistiska framtidsplaner och visioner som alla antingen ska sluta i SM-guld, eller allra minst i avancemang till högsta serien.
Men för sjutton, Uppsala Fotboll – kör nu!
Kan man nå damallsvenskan i Kungsbacka, Örebro, Växjö och Kristianstad så är naturligtvis möjligheterna allra minst lika goda i Uppsala.
Möjligheten att förbättra positionen med relativt små medel anses dessutom vara goda, och risken att misslyckas med en investering anses vara väldigt liten.
Bälinges gyllene år i damallsvenskan är sedan länge glömda och begravda, och när laget lade ned efter 2008 års säsong visste vi nog alla att det skulle ta tid att bygga upp något bra igen.
Mörkret har stundtals varit totalt, och man har haft mycket svårt att tro på en framtid inom den uppländska damfotbollen, speciellt i Uppsala.
Nog har det tagit tid. Men det är krävande att ta sig fram på krokiga vägar. Håll i ratten och häng med när jag gör en lång historia kort;
Bälinges starke man Conny Sjöberg syntes, hördes, tog plats och gav damfotbollen i Uppsala många rubriker under sina sju år i Bälinges tjänst fram till 2008. Laget åkte ur damallsvenskan med dunder och brak och hans sista jobb i Bälinge blev att lägga ned föreningen.
Det sades att det skulle ersättas av ett ”Upplands DFF”. Det blev i stället Danmarks IF, som efter ett lyckat kval hösten 2011 gick in i Sirius och pratade om målsättning om spel i högsta serien redan 2014.
Så blev det inte utan satsningen från blåsvart handlade mest om innehållslösa, svaga eller bara uppblåsta planer av allt för fantasifulla föreningsledare.
När Sirius tappade intresset för att bedriva damfotboll på elitnivå flyttades verksamheten till en tredje förening, den här gången till nystartade i IK Uppsala Fotboll som axlade ansvaret att lyfta elitfotbollen på damsidan från säsongen 2017.
I år har Linda Zillén och övriga i ledningen visat handlingskraft där tidigare upplagor stått som mähän.
Men det är tufft. Är man borta från den högsta serien tillräckligt länge utan att leverera, är det till slut risk att ingen som lyssnar.
Rotlösheten för damfotbollen i stan är dessutom total, hinner den kritiska rösten inom mig tänka.
Efter att ha växlat spelplats mellan Löten, Österängen och Löten under sina tre verksamhetsår väntar med största sannolikhet en fjärde flytt för Uppsala Fotboll nästa säsong, nu till färdigbyggda Studenternas.
Fördelen – nu tänker vi positivt – är att Uppsala Fotboll fyller en lucka i Uppland som ger alla lokala fotbollstalanger (oavsett om de tillhör Vaksala SK, Sunnersta AIF eller Månkarbo IF) ett hopp om spel i högsta serien, utan att tvingas till en långväga flytt till Kungsbacka eller Växjö.
Kanske är det den här lördagen lyftet kommer på allvar?
Som fyra i tabellen, med två poäng upp till andraplatsen så är det klart att en allsvensk uppflyttning börjar hägra vid horisonten för Uppsala Fotboll som under lördagen möter Kvarnsveden på bortaplan. Samtidigt har Gusk alla chanser i världen att närma sig elitettan vid seger hemma mot serieledande Sandviken.
Ni hör?
Uppsalas väg till finrummet har aldrig varit så rak. Kör nu!