Det varit en minst sagt annorlunda karriär för Herreros innan hon hamnade i Uppsala.
Vi har suttit i drygt en och en halv timme högst upp i den nya skyskrapan i Hammarby Sjöstad när Rosa Herreros ber om ursäkt.
– Jag pratar för mycket, säger hon.
Visserligen stämmer det till viss del, men att be om ursäkt behöver hon inte göra. Hennes resa från Mallorca till Uppsala är nämligen intressant och likt en berg- och dalbana upp och ner. Det hela började som sagt i Spanien nära hon bara var fyra år gammal.
– Jag växte upp med min bror och mina kusiner i samma hus. Bara pojkar och jag gjorde allt som de gjorde. Först spelade vi basket, sedan dansade vi och spelade fotboll. Vi valde alla fotbollen till slut.
Fram till hon var 14 år spelade Rosa Herreros med och mot killar. Något som inte alltid var så enkelt.
– Det var en väldigt maskulin miljö. När jag spelade fick jag höra kommentarer typ ”vad gör du här?” och ”låt inte den där tjejen ta bollen”. Jag var ju bara ett barn. Sedan bytte jag till ett damlag. Mamma hjälpte till med laget så det var kul och min bror var också i samma förening.
Collerense och Herreros tog klivet upp i högsta serien i Spanien efter en säsong där man inte förlorade en enda match. Det var där någonstans det började lossna för den kreativa mittfältaren.
– Jag spelade med mina vänner och fick möta Barcelona och Atletico Madrid. Jag kände verkligen ”oh my God” när vi var där. Vi förlorade med 5–0, men man åkte ändå hem glad.
Det är här som fotbollsresan helt plötsligt tar en av många vändningar under karriären. Samtidigt som hon spelade fotboll utbildade sig Herreros till fystränare inom flera olika sporter. Med skolan besökte hon Tyskland – och hastigt och lustigt hamnade hon kort senare i Finland.
– En snubbe såg mig spela futsal. Han frågade om jag ville komma till Finland och spela professionellt. Jag skulle få lite betalt och en lägenhet, jag hade aldrig fått betalt innan dess. Jag visste inget om Finland då, men jag åkte, säger hon.
– Sen fick jag möjligheten att provspela med Anderlecht. De ville ha mig, men jag hörde inget typ. Då hamnade jag i Italien och det var ingen trevlig upplevelse.
Herreros visar platsen där UNT:s reporter gick på körskola en gång i tiden.
Herreros skrev på för Cuneo vintern 2014/2015. Några år senare tog Juventus över Cuneo, men på den tiden var det allt annat än någon storklubb. Det blev också en tid som höll på att bli slutet för hennes fotbollskarriär.
– Jag slutade nästan att spela fotboll då. Jag sa till mamma att jag är färdig, det var hemskt, säger Herreros.
– Jag hade en bild från herrfotbollen att Italien var ”wow”. Så var det inte, nej, nej, nej. Vi tränade typ halv nio på kvällarna, jag bodde i ett vardagsrum och det kändes ibland som de behandlade mig som en hund. Jag fick en säng, lite betalt och skulle prestera. Det handlar om mer än så och det var inte kul. Jag kom dit och var bra kände jag, men sedan började fotbollen också bli sämre. Är man inte glad så kan man inte prestera. Italiensk kultur är så annorlunda också, de skriker negativa saker och hur dålig du är i stället för positiva saker. Jag blev så liten på något sätt.
Hon vände hem till Mallorca, skickade ut cv till potentiella arbetsgivare och var nära att hoppa på ett jobb på Menorca. Då plingade det plötsligt till på Facebook och fotbollskarriären fick en ny chans.
– Merilappi United från Kemi skrev och frågade om jag vill komma och spela resten av säsongen där. Jag tänkte varför inte? Mamma sa också att jag bara skulle packa väskorna och åka dit. Jag hade ju spelat fotboll sedan jag var fyra år och kunde inte sluta nu på grund av någon annan. En vecka senare var jag i Kemi. Där fick jag tillbaka självförtroendet och kände att jag kan spela fotboll igen.
Rosa María Herreros Ossorio är det kompletta namnet.
Efter säsongen var hon nära en flytt till Norge där hon blev erbjuden ett bra kontrakt. Samtidigt hörde KF 10 från Karleby, där hon hade spelat första vändan i Finland, av sig igen.
– Det lät spännande, men de erbjöd mig ett skitkontrakt om jag ska vara ärlig samtidigt som jag hade det andra erbjudandet. Jag sa att om de fixar ett jobb så jag klarar mig ekonomiskt så kommer jag eftersom jag alltid följer mitt hjärta.
Hjärtat tog henne till KF 10 igen – och hon började jobba på ett bageri.
– Den 64-åriga tanten i köket pratade ingen engelska utan bara finska. Jag behövde lära mig finska för att bli hennes vän så jag gjorde det. Jag var där fyra timmar varje morgon. Jag gick upp halv fem, åkte till bageriet, kom hem och sov och sedan till träningen. Det var tufft, men en rolig upplevelse.
Resan gick sedan vidare till storklubben Åland United som då spelade i Champions League. Efter ett tungt första år blev det desto bättre där Herreros tog en ordinarie plats och under sin tredje säsong var med om att vinna både ligan och cupen. Kort senare flyttade hennes partner, målvakten Anna Tamminen, till Hammarby och Herroros kände sig också redo för nya utmaningar. Intresset för spanjorskan i Sverige var dock svalt.
– Jag ville också till Sverige och skickade cv och klipp till alla klubbar i allsvenskan. INGEN svarade! Min tränare från Åland tog över Umeå och jag hade redan varit med om att ta upp ett lag i Finland till högsta serien och det var en kul utmaning. När jag inte såg andra alternativ så blev det Umeå.
Rosa Herreros tog själv kontakt med Uppsala Fotboll.
Herreros var en nyckelspelare när Umeå i fjol tog klivet upp i allsvenskan. Relationen till tränaren Samuel Fagerholm blev dock inte den bästa och hon lämnade Umeå efter bara en säsong.
– Under säsongen sa han att han ville att jag skulle stanna, men efter säsongen pratade han inte med mig alls. Inget. Jag försökte prata med honom, men jag fick ingen känsla av att han ville ha mig kvar. Det han erbjöd mig som kontrakt var inte respektfullt. Jag vet om att jag är bra och det kan inte vara som om jag vore 15 år. Då lämnade jag.
Rosa Herreros flyttade till Stockholm och stod inför vintern utan klubb. Hon kontaktade BP berättar hon, men de var inte intresserade. Det var då som tankarna om Uppsala dök upp.
– Jag vet inte om folk är rädda för att kontakta mig. Kanske för att jag är utländsk så tror klubbar att jag kräver hög standard, men det är tvärtom. Jag tror jag tjänar mindre än de svenska spelarna.
Innan hon träffade tränaren Jonas Valfridsson så tvekade hon om Uppsala var rätt ställe för henne.
– Det var något med miljön som gjorde mig osäker. Jag känner Isabella Mattsson sedan tidigare och hon valde att sluta med fotboll. Jag visste inte om jag skulle testa eller inte så jag ringde till Jonas och presenterade mig. Jag åkte dit och allt var så bra när jag var på Studenternas. Jag kände att här kommer jag att lära mig mycket.
Mittfältaren har hittills gjort tre mål på fem matcher för Uppsala.
Valfridsson beskrev värvningen av Herreros, som skedde strax innan jul, som en riktig julklapp som Uppsala inte hade räknat med.
– Vi pratade inget om vare sig kontrakt eller pengar. Jag minns att jag satt på tåget tillbaka till Stockholm och ringde min mamma för att berätta att jag nog kommer att skriva på. Jag brydde mig inte om kontraktet egentligen. Visst, jag måste överleva, men annars inget. Vi pratade om kontraktet och jag sa till Jonas att jag inte tänkte bråka. Om det är det här som de kan betala i år så tar jag det. Jag skrev på efter en vecka.
Hon har verkligen stuckit ut för Uppsala under den första tiden och inte bara på planen. Som en av de äldre spelarna i den unga truppen så tar hon även ett stort ansvar vid sidan av planen.
– Jag skojar alltid med Jonas att jag kanske borde vara assisterande tränare, jag är nog lite det. Jag gillar att prata med spelarna för jag har varit i deras olika situationer och vet hur de känner. Det är inte så mörkt när saker inte går ens väg.
Vad kan det handla om?
– ”Jag gör inte mål och jag kan inte göra det här, det här och det här”. Om man bara fortsätter så kommer det att komma. Jag har aldrig gjort mål i min karriär och nu har jag redan gjort tre i år. Det är aldrig för sent och man måste bara fortsätta jobba. Om någon är på bänken två matcher kan man tycka det är jobbigt. Jag var på bänken hela mitt första år i Åland och är ändå ganska bra nu så vad spelar det för roll? Du måste ta trappan upp i stället för hissen ner.
Vid sidan av fotbollen så håller Herreros även på med hundpromenader via en app som hon fick nys om under tiden i Umeå.
– Det är som Tinder fast för hundar, säger hon.
Du får upp en beagle i Bandhagen och svajpar höger eller vänster?
– Haha nej, man har en profil och de tittar vilken typ av person som de vill ha till sin hund. I Umeå hade jag två, tre hundar. När jag kom till Stockholm så sa det bara ”bom, bom, bom”. Jag har en kalender med olika hundar, träningar och matcher nu. Det är som en business, ett drömjobb.
Rosa Herreros kombinerar sitt fotbollsspelande med att vara hundvakt.
Hon stannar gärna kvar i Uppsala även nästa säsong om allt klaffar samtidigt som hon har en dröm om att kanske avsluta karriären hemma på Mallorca en dag.
– Sol, strand och fotboll, men vi får se hur livet går. Nu fokuserar jag bara på att gå upp med Uppsala. När jag började spela fotboll tänkte jag att när jag är 30 kommer jag redan ha lagt av, men det känns som jag är på toppen av min karriär. Allt känns bra och jag vill spela tills kroppen säger att det är nog, det är dags för korpen.
Uppsala har börjat säsongen stabilt. ”Inte bra och inte dåligt” som Herreros själv beskriver det. Under lördagen väntar match mot Jitex hemma på Studenternas.
– Det är ett bra test och vinner vi den matchen så är vi på rätt väg. Om vi förlorar så måste vi börja fundera på vad vi håller på med, men jag kommer att glänsa på Studenternas. Det är ingen fara, säger Rosa Herreros.