När jag gick i skolan och när jag började skriva sportartiklar i UNT för snart 45 år sedan talades det inte så mycket om huvudskador – jo, om det var blodvite och stygn, då var det uppseendeväckande.
En hjärnskakning ansågs inte vara så farligt.
Sakta men säkert förändrades bilden – och det var inte bara inom kampsporten som debatten väcktes. Det var när ishockeyn drabbades av mängder av hjärnskakningar och när spelare fick problem att klara av vardagen och tvingades till veckor, ja månader, av vila – som alla förstod att något måste göras.
Hjärnskakningar förekommer fortfarande inom hockeyn, det är oundvikligt i en kontaktsport, men det har blivit bättre – väldigt mycket bättre skulle jag vilja påstå. Numera finns det en medvetenhet bland spelarna och en stor respekt för smällar mot huvudet. Den så kallade hjärntrappan (efter en huvudsmäll) följs oftast till punkt och pricka.
En tackling mot huvudet är tydlig, den går att se. Likaså en armbåge mot tinningen i en fotbollsmatch.
Men i ishockey, bandy, basket och i de flesta andra lagsporter är huvudspel antingen inte tillåtet eller så är det inte en del av spelet. Det är helt enkelt oftast ingen fördel att nicka bollen i exempelvis volleyboll.
Fotboll är undantaget. Där är huvudspelet en stor del av sporten.
Senare studier visar på ett samband mellan demenssjukdomar och huvudspel i fotboll. Undantaget är målvakterna, där inga samband kan påvisas. Det är oklart om det bara är "gårdagens" (ibland) tunga bollar som är orsaken, men det antas att så är fallet. Om dagens lättare syntetbollar eliminerar riskerna är oklart.
Peter Ueda, lektor på Karolinska Institutet, vill inte spekulera om framtiden. "Vi får se om 50 år," säger han.
Jag hoppas och tror, givetvis på ett lekmannamässigt sätt, att kopplingen mellan demens och fotbollsnickande kommer att minska i takt med bättre fotbollar och en medvetenhet hos klubbarna. Förändringar i träningsupplägget kan vara en väg att gå.
Att helt förbjuda huvudspel tror jag inte på. Det skulle förändra sporten alltför radikalt. Det finns risker inom många yrken och idrotten är inget undantag. En hockeyspelare vet att skaderisken finns. Icke desto mindre kostar skadorna samhället stora pengar i form av vård och rehabilitering.
I sammanhanget – när vi talar om ekonomi – så är jag övertygad om, eller jag vet, att idrotten "betalar tillbaka" med miljarder varje år i form av (exempelvis) förebyggande av hjärt- och kärlsjukdomar samt övervikt och de sjukdomar som kan kopplas därtill.
Jag vet inte om nickandet är orsaken till att de gamla Siriushjältarna Hasse Selander och Roland Grip har drabbats av svår demens, men oavsett är det tragiskt.
Jag har hälsat på Roland Grip två gånger och jag har förhoppningar om att sparka fotboll med honom och familjen i sommar, i den mån det är görligt, och det låter vackert och fint – och så är det också – men sjukdomen, Alzheimer, är hemsk.
När vi träffades första gången ville jag så innerligt att Roland skulle minnas i alla fall litegrann av allt jag berättade för honom, men jag visste att det inte var så. Hans betraktande ögon fick mig ändå att fortsätta berätta i nästan en timme. När jag pratade om fotbollskompisen Leffe Eriksson och födelsebyn Föllinge är jag säker på att det hände något i Roland Grips innersta. Han upprepade: "Fölling... Leffe..." Det kom från hjärtat.