På ett räcke står två små pyroteknikpjäser redo att brännas. Just den här pjäsen kommer vi återkomma till senare.
Framför hemmastå på Studenternas står dagen till ära en två meter hög struktur gjord av vita plaströr och silvertejp. Strukturen är täckt av en banderoll med orden "115 år som stadens stolthet".
Längst ner på läktaren pågår en frenetisk verksamhet. Unga killar, alla klädda i jeans och svarta tröjor, springer fram och tillbaka med silvertejp och flaggor. Dagens läktararrangemang har planerats i veckor och har kostat många tusen kronor. Klubben har släppt in supportrarna i förväg så att allt kan vara färdigbyggt när övriga besökare släpps in. Från taket hänger stålvajrar som ska stötta upp hela den hemmabyggda strukturen.
Det är en spänd förväntan innan inmarschen. Alla vet vad som ska hända. Supporterpoliser står och småpratar vid läktarentrén längst bak. Visar sin närvaro, men håller sig borta. Framför läktaren står två brandskyddsansvariga från klubben. Med tio minuter kvar drar de på sig sina brandsäkra handskar. Längst fram på läktaren har ett område spärrats av med ett röd-vitt avspärrningsband. Inte av klubben, utan av supportrarna själva.
Plötsligt försvinner alla killarna i jeans och svarta tröjor bort ur polisens åsyn. Precis framför klackledaren ligger en stor flagga. Stor nog att rymma ett tjugotal personer under. Där samlas man för att sätta på sig identiska jackor och luvor. Polisen ser allt, övervakningskamerorna rullar.
När inmarschen startar flödar killarna ut från sitt gömställe. Identiskt svartklädda springer man med bengaler i händerna genom det avspärrade området. På en given signal tänds allt. Tjock rök i blått och svart bolmar ur de små facklorna och omfamnar de sjungande supportrarna.
Vid inmarsch tändes bengaler i blå-svart.
En grupp yngre killar, runt 12-årsåldern, står storögda längst fram vid avspärrningarna och insuper spektaklet. Först med upphetsning, sedan med en mild rädsla när bengalröken fyller deras lungor. Med tröjorna uppdragna över munnen står de ändå kvar. Ingen vill vara den som ger sig.
Vid inmarschen tänds bengaler i blått och svart.
Så börjar den andra akten. Banderollen tappar sitt övre lager och blottar en ny text. "1907–2022" står det i genomskinliga bokstäver, bakgrundsbelyst av röda facklor i de svartklädda killarnas händer.
När spektaklet är över försvinner bengalbrännarna in under flaggan igen. Man byter om, och kommer ut ur flaggan i civila kläder. Snabbt och hafsigt river man plaststrukturen för att kunna se matchen som nyss börjat. Banderollen ramlar in mot planen och rör nästan målburen i bakkant. Klubbens brandskyddsansvariga griper in och drar snabbt undan den numera kasserade rekvisitan.
Så är matchen igång. Klackledaren, en man i 30-årsåldern med bar överkropp och rakad skalle, tar ton genom sin megafon. Strax under bröstet har han tatuerat in samma årtal som på banderollen: 1907.
Klackledaren från AC Majoris manar på ståplatspubliken.
Längst fram på läktarens träräcke står en utbränd bengal kvar. En av de yngre pojkarna står nyfiket och betraktar resterna av spektaklet han nyss bevittnat. Plötsligt gör han så som små pojkar gärna gör. Nyfikenheten blir för stor, precis som att slicka en lyktstolpe i vintertid.
Han lägger handen mitt i den utbrunna bengalen. När hettan möter hans hud drar han snabbt bort handen igen. Pojken viftar lite och försöker sopa bort det vita bengaldammet. Det gör ont, det syns. Men sånt vill inte 12-åriga pojkar berätta för sina killkompisar, så i stället försöker han skratta bort saken.
Det hela bevittnas av Sirius Supporter liaison officer (en slags supporterrepresentant), Jonas Qvarnström, som skyndar sig fram till pojkarna. "Qvarne" känner de flesta på ståplats, och vet också vilka pojkarna är. Likt en ståplatsens fadersfigur tar han pojken om axeln och frågar hur det gick. "Bra", svarar pojken kort, innan han tas om hand av Qvarne.
Sirius SLO, Jonas Qvarnström, tar han om en pojke som bränt sig på en bengal.
På en trumma bankar en stadig takt. Sirius klack var tidigare kända för Västra sidans studentikosa sånger med invecklade former. Nu hörs ett nytt paradigm. Stadiga ramsor i molande tempo som flödar upp och ner i intensitet över långa tidsperioder, ibland så långa som 10–15 minuter.
Så här såg det inte ut på Sirius ståplats för några år sedan. Man är yngre, fler i antal, högljuddare, större och mäktigare. Det är svårt att inte imponeras över det hårda arbetet supportrarna lagt ner. Många spelare har uttryckt stor beundran för denna nya läktarkultur. Men vilka är det egentligen som ligger bakom utvecklingen?
I halvlek ställer sig maskerade supportrar bland övriga ståplatsbesökare för att bränna bengaler.
Västra sidan har redan nämnts. Det är "originalgänget" som har varit med från 90-talet och det långa harvandet i division 2. Härifrån kommer de studentikosa pilsnerramsorna med körstämmor.
2019 tillkom Vännerna Uppsala, den gruppering som blev startskottet för Siriusklackens omstöpning. Målet var att jobba med det visuella uttrycket. Flaggor, banderoller och ja, även bengaler. Med blicken riktad mot andra föreningars mer extrema ultraskultur ville man lämna det gemytliga bakom sig och i stället bli en respektingivande klack av allsvenskt snitt. Med stora graffittikonstverk förändrade man Siriusklackens utseende inom loppet av bara några månader. Den Uppsalabo som tidigare satt sig på pendeln för att uppleva Stockholms ultraskultur kunde nu i stället vattna det frö som såtts på Arkens gärde.
En maskerad kille med Upptown youngsters logga på bröstet firar efter en bengalbränning.
Men på klackledarens tröja står varken Vännerna eller Västra sidan, där står tre bokstäver: ACM. Det står för Alfa Canis Majoris, som är ett annat namn för stjärnan Sirius. Tillsammans med undergruppen Uptown youngsters har man påskyndat utvecklingen som Vännerna startade.
I den supporterdrivna podcasten Folktribunalen uttalar sig klackledaren om vad det är man vill uppnå.
– Där tycker jag vi ska vara tydliga, ACM är faktiskt en ultrasgruppering, med allt vad det innebär. Man vill göra saker tillsammans med folk man känner väl och litar på. Det är därför man skapar en egen gruppering.
Man är den hårdföra kärna i Sirius supporterled som vill skapa en ultraskultur i Uppsala. Och det innebär mer än rånarluvor och bengaler.
De nya grupperingarna i Sirius supporterskara har ett tydligt mål att vara radikalare än sina föregångare.
Tillbaka till matchen mot Häcken. På övertid gör bortalaget 0–1 och stjäl därmed det som såg ut att bli en viktig poäng för Sirius. Strax efter matchen springer några killar i svarta jackor ut från Sirius ståplats. Om bortastå var det tänkta målet är svårt att säga, för det tar inte många sekunder innan polisen har fångat in upprorsmakarna.
Våldet finns där. Sällan på läktaren, men ofta runtomkring. Många av varandra oberoende Siriussupportrar har vittnat för UNT om en aggressiv och våldsam kultur. Vissa besöker inte längre ståplats och har slutat åka på bortaresor då man inte längre känner sig som en del av kulturen.
Ett stående inslag på ståplatsläktaren är en flagga med siffrorna "1312" eller förkortningen "ACAB". Båda står för samma sak: "all cops are bastards". Flaggan, som idag lyder "1312", vandrar mellan ståplatsbesökare under matchens gång. Stundtals hålls den upp av mycket unga pojkar, inte äldre än 8–10 år, som förmodligen inte har en aning om flaggans budskap.
En flagga med förkortningen "ACAB" hålls upp i Siriusklacken. (Arkivbild)
Konflikter med polisen är oundvikliga. På grupperingarnas Instagramkonton syns ögonblicksbilder från det som sker utanför arenan. Blodiga knogar, hets mot andra lag och polishat publiceras med jämna mellanrum. Man är noga med att sudda alla ansikten för att inte avslöja någons identitet.
Faktiska våldsamheter hör fortfarande till ovanligheterna, men ultrasidealet är tydligt. Och stundtals hettar det till på riktigt.
På Instagram dokumenterar supportergrupperna sina upptåg.
Relationen med polisen var som allra kyligast under hösten 2021. Då hade polisen orosanmält en minderårig Siriussupporter till socialtjänsten, något flera supportergrupper reagerade starkt emot.
Senare under hösten kom även det flaggförbud som blev en nationell nyhet i fotbollssverige. Förbudet gällde "banderoller, OH-flaggor och liknande föremål (i form av tygstycken eller annat material) som kan användas för att underlätta maskering". Syftet var att minska bengalbränningar, men efter att supportrarna i nästkommande match tänt inte mindre än 42 bengaler valde polisen att dra tillbaka förbudet.
Sedan dess har polisen skrotat den hårt kritiserade villkorstrappan. Man ska nu fokusera på att lagföra enskilda individer i stället för kollektiv bestraffning.
Därför står polisen och vakar över allt som sker på ståplats. Därför rullar övervakningskamerorna. Därför gömmer sig bengalbrännarna tillsammans under stora flaggor.
Kring matcher kan medlemmarna från ACM ses glatt samtala med poliser på plats. Det anas en begynnelse till samförstånd mellan supportrar och polis i Uppsala. Men det lär bränna till igen.
Klart är att Sirius nya supporterkultur är här för att stanna.
Siriussupportrarna firar klubbens 115-årsjubileum.