Snön formligen öser ner över Fanna IP. När vintern slagit till med full kraft över Enköping är det svårt att tänka sig att det om några månader ska spelas fotboll på området.
Men faktum är att så är fallet. Faktum är också att Martin Andersson, ny tränare i Fanna BK, endast har några månader på sig innan det är dags för träningssäsongen.
– Det finns en hel del som behöver göras, men jag tror inte vi kommer att vara fullt lag förrän framåt januari. Nu är det viktigaste för mig att inventera truppen och lära känna tjejerna. Relationer är otroligt viktiga för mig – det ska kännas jäkligt kul att komma till träning och match med Fanna, säger Martin.
Senaste tränarjobbet för Martin var i KAIS Mora. Ett lag som han varit med och fört fram till SM-silver i innebandy.
Ja, precis. I innebandy. Det har varit där den största delen av tränarkarriären legat hittills.
– Men efter att vi förlorat SM-finalen med KAIS Mora kände jag att det fick vara nog. Jag pluggar i Gävle, så jag tänkte att jag skulle fokusera på det fullt ut, men kände att det vore kul att träna ett lag vid sidan om och testa de saker man lär sig på utbildningen i praktiken.
– Jag kände hur som helst att jag ville ta tag i fotbollen. Det är den jag alltid tyckt varit roligast och det är den som ligger närmast hjärtat, säger Martin och klappar sig för bröstet.
Fotbollen har varit en stor del av livet innan innebandyn kom in i bilden.
Martin var en del av Rasbos duktiga P 85/86-lag, som nådde fina framgångar. Han har även spelat med Sirius i ungdomsåren.
– Men under ett skol-DM när jag var 15 år gick korsbandet av. Då väntade lång rehab, men jag slog sedan upp det igen. Då lärde jag mig en viktig läxa, att det finns proffs som ska hantera skador, och kanske inte föräldrar.
Karriären avslutades, och en ny påbörjades – den som tränare.
– Jag hade redan under tiden som fotbollsspelare tränat Rasbos innebandydamer. Under vissa perioder tränade jag tre lag samtidigt, så det har funnits med länge – sedan jag var 13 år, eller så.
Att Martin Andersson skulle inleda en bana som ledare och tränare är heller inte förvånande.
– Farsan har varit tränare för mig och driver eget företag. Min moster Anna-Lena har varit tränare, morsan är enhetschef. Ledarskap och ansvar ligger liksom i släkten, så det har varit något som funnits med.
Vad skulle du säga driver dig som tränare?
– Jag har alltid gillat att se utveckling och resultaten den medför. Jag skulle kanske beskriva mig själv att jag har två ansikten som tränare: ett som går ut mycket på utveckling och att ta hand om laget. Sedan ett annat som är coachen i mig, vid matcher vill jag vara där och verkligen förmedla känslor.
Nu väntar alltså ett uppdrag som tränare för Fanna BK i division 2. Ett lag som kommer från en kanonsäsong.
– Jag ser inte det som en press att försöka överträffa den gångna säsongen. Fanna är familjär klubb med väldigt bra förutsättningar och som vill fortsätta att utvecklas. Jag tror att resultat kommer via utveckling, och som jag ser det förbereder vi oss för spel i division 1. Sedan får tiden utvisa, det kanske tar ett eller två eller tre år – målet är att ta rätt steg och göra bra saker under resan dit. Jag har fått känslan av att det är ett ambitiöst gäng tjejer som är väldigt träningsvilliga. Förutsättningarna känns helt rätt här i Fanna.