I slutet av förra året presenterades Håkansson som ny akademichef för Dalkurd då hon tog över efter Einar Brekkan. Med det blev 28-årigen den första kvinnan att inneha en sådan roll inom svensk elitfotboll på herrsidan. UNT träffar Håkansson på Dalkurds kansli på Footyard i Uppsala. Hon har då haft rollen i en månad och har redan avverkat sitt första akademichefsmöte som ensam kvinna i lokalen.
– Det var lite intressant. På något sätt har jag räknat med att vara ensam för alla har sagt det, men när jag väl var där så trodde jag inte att medelåldern skulle vara så hög, säger Håkansson om akademichefsmötet.
Hur gick snacket?
– Jag tycker inte att det var så mycket snack. När jag väl kom till en grupp var det lite ”ah, ah” och så slutade man prata. Nästan lite obekvämt att jag var i rummet om man får säga så.
Håkansson har stora ambitioner för Dalkurds akademi, men vi tar det hela från början för Tatiana Håkanssons historia skiljer sig från många andras. Hon föddes i en favela, en kåkstad i Brasilien, och blev sex månader gammal bortlämnad till ett barnhem i Sao Paulo där hon växte upp innan hon blev adopterad till Sverige som sexåring.
– Det var ett katolskt strikt barnhem där jag växte upp, skrattar Håkansson.
– Jag var föräldralös så min familj var på 500 barn, lite barnskötare och väldigt många nunnor.
Trots den tuffa starten på livet ser hon ändå tillbaka med glädje på tiden i Brasilien.
– Brasilien för mig är fantastiskt, varmt och hjärtligt. Jag har ju den bakgrunden som föräldralöst barn och har bott på barnhem, men jag har inga negativa tankar what so ever. Det är där jag kommer ifrån och det är bara positivt så jag försöker åka tillbaka så mycket som möjligt.
Har du någon kontakt med personerna du lärde känna där i dag?
– Jag har väldigt mycket kontakt med personer från barnhemstiden, med nunnorna också. Jag har nunnorna på Facebook och de delar roliga bilder. Jag såg till att fixa en stor grupp där jag bjöd in folk som jag visste var från barnhemmet, vi är 200 personer i gruppen, säger Håkansson som inte har haft någon kontakt med sina biologiska föräldrar.
Majoriteten av barnen blev kvar på barnhemmet och växte upp där. De fick en bra utbildning och bra hälsovård för att sedan slussas ut i samhället enligt Håkansson. Hon var en av få som blev adopterad och hamnade i Göteborgsförorten Mölnlycke.
– Jag visste inte att det fanns ett land som hette Sverige innan jag kom hit.
Håkansson började spela fotboll i Mölnlycke IF där hon kallades både ”dribbeldrottningen” och ”brassen”. Hon kom sedan in på elitidrottsgymnasiet i Göteborg för att sedan flytta till Miami i USA för att spela fotboll. Hon valde dock att flytta hem igen och sedan lägga ner fotbollssatsningen.
– Jag kände att jag ville ha en bra utbildning för det kändes inte som att det fanns en hållbarhet i den karriären både ekonomiskt och utbildningsmässigt.
Efter studier i Umeå började hon på Upplands idrottsförbund där hon jobbade med integrationsfrågor.
– Dalkurd måste ha hittat mig någonstans där och frågade om jag skulle vilja, men jag var inte helt säker.
Varför?
– Det är ett mansdominerat yrke, fotboll, macho, det var mycket negativa tankar först. Sedan tänkte jag att någon måste vara först. Det handlade inte om Dalkurd utan att jag skulle gå in i en arena som var väldigt ny att ha kvinnor i.
Hur har första tiden varit?
– Väldigt intensiv, det är många som vill träffa en. Jag är en person som älskar struktur så för mig har det varit väldigt viktigt att sätta struktur på hela akademin.
Målet är tydligt. Akademin ska starta fler lag, fler breddlag, fler flicklag och även kvinnor på ledarsidan.
– Min vision är dels att öka antalet lag inom akademin och försöka att sätta en bredd med breddlag så det finns olika möjligheter att välja. Vi är en förening som inte vill tacka nej till spelare eller medlemmar. Jag vill också sätta en prägel på vilka vi är både på och utanför planen, säger Håkansson och fortsätter:
– Tjejlag var en av grejerna som jag sa när jag var på möte med Dalkurd, att om jag ska jobba här så vill jag gärna att ni satsar på tjejer också. Det är en grund för mig, att få en så jämställd idrottsmiljö som möjligt.
Dalkurds vd Memo Meral går förbi sjungandes i korridorerna på Footyard innan vi börjar prata om Håkanssons andra fokusområde. Förutom att vara akademichef i Dalkurd så är hon även ansvarig för CSR-verksamheten (Corporate Social Responsibility).
– Jag brinner väldig, väldigt mycket för det. Jag har upplevt ganska mycket i samhället som har satt käppar i hjulet för mig med min bakgrund och hur jag ser ut. Jag brinner mycket för orättvisor, att det ska bli mer rättvist för allt och alla.
Flera CSR-projekt är i uppstartsfasen för Dalkurd. Man har redan ett projekt som heter ”Sportis” där barn från årskurs tre till sex i socioekonomiskt utsatta områden får möjlighet att vara aktiva efter skoldagen samt ”Starka kvinnor” där kvinnor från Gottsunda får träffa olika samhällsaktörer som polis, socialtjänst och annan blåljuspersonal.
– Det här är kärnan av Dalkurd, att jobba med CSR. Dalkurd började som ett CSR-projekt för att få bort ungarna från gatan och sedan blev ungarna bra på fotboll till slut. Gottsunda och Gränby är de områden som matchar väldigt mycket med vad Dalkurd jobbat med innan.
Är det era fokusområden?
– Fokusområdet är hela Uppsala, men de som söker sig till Dalkurd är ändå folk från socioekonomiskt utsatta områden för att det finns en igenkänningsfaktor.
Håkansson skrattar ofta och högt. Första månaden på det nya jobbet har visserligen varit intensiv, men hon trivs med sina nya uppdrag.
– Det har varit fantastiskt bra. Man har sina föreställningar om hur det är att gå in i en mansdominerad arbetsplats, men det har varit väldigt bra med både respekt och förtroende. De tror verkligen att vi kan göra det här tillsammans.
Hon berättar att många har hört av sig med tack och beröm efter att hon fick det nya uppdraget.
Ser du dig själv som en förebild?
– Ja för att jag på något sätt visar att det går att komma hit, men nej för att jag ändå sitter bakom skärmen och inte syns jättemycket. Jag gillar mer att vara i bakgrunden med det jag gör, men jag tror att jag är en förebild ändå som ung och kvinna, säger Tatiana Håkansson.