Till slut var beslutet enkelt för Sarah Storck. Hon hade besegrat kroppen och skadorna genom hela karriären, men när hon fick reda på att hon spelat hela 2018 med en spricka i menisken fick det vara nog.
– Det smög sig på lite under förra säsongen framför allt eftersom jag har haft ett helvete mad alla skador. Det tog på psyket till slut och jag kände att jag behövde bli hel igen och få landa. Jag hade haft problem med ett knä hela säsongen och så blev det bara värre och värre, när jag väl kollade upp det så var det en spricka i menisken. Jag spelade med det hela säsongen och det var droppen, en till operation, då sket jag i det, säger Storck vid ett bord på Tallparken i Månkarbo.
Hennes moderklubb har precis förlorat derbyt mot Östervåla med 6–1. Pausen från fotbollen blev inte av för Storck. Relativt direkt efter beskedet att karriären var över så presenterades hon som ny huvudtränare för Månkarbo i division III.
– De var på mig i november när jag hade sagt att jag inte skulle spela mer. Då skulle jag operera mig och ville landa i mig själv, veta vad jag skulle göra. När jag väl började jobba heltid så kände jag att jag behövde något mer, det funkade inte att bara jobba. Då var de på mig igen och då sa jag att vi kunde köra den här säsongen, säger Storck.
Hur är det att vara tränare?
– Det är roligt, det är en annan sida jämfört med att vara spelare. Det är mycket planering och mycket tid som man inte har tänkt att det ska ta egentligen. Det är mer tid än att bara komma hit och spela, så det är kul men en sådan här dag när ingenting fungerar så...
Sarah Storck är en av de mest meriterade spelarna från Uppland. Hon fångades tidigt upp av storklubben LDB FC (nuvarande Rosengård) dit hon värvades från Bälinge. Hon var given i flicklandslaget och spåddes en lysande karriär. Sedan kom skadorna.
– Jag har varit med om mycket. Jag har alltid kommit tillbaka även om skadorna försökt sätta stopp tidigare. Det är klart man är nöjd och stolt, men sedan tänker jag så klart på vad som hade hänt när jag tog steget från Bälinge till LDB, vad hade hänt om jag inte hade dragit korsbandet då?
Vad hade hänt tror du?
– Proffs utomlands och A-landslaget. Jag tror det och jag hade något på gång då, det var därför Malmö handplockade mig från Bälinge som var ett bottenlag. Man kan inte tänka så heller, men det är klart att jag har gjort det.
Det blev spel i Sirius, AIK, Östersund och sedan två säsonger till i AIK innan Storck lade av efter förra året.
– Jag hade problem med baksidorna hela tiden i AIK. De fick snickra ihop så att jag skulle kunna spela matcher, jag fick träna lite mindre under veckorna. Det har hämmat mig och hämmade mig även i vardagen. Nu har jag inte känt av baksidorna alls och det är väl för att jag vilat.
Hur blev du mottagen som tränare med tanke på ditt cv?
– Jag tror att de har respekt och de lyssnar på vad jag säger, när jag öppnar munnen blir det tyst. Så ska det ju vara också, så var det när vår tränare pratade. De säger att det har blivit bättre sedan jag kom in och började som tränare, att jag har styrt upp det med lite mer taktiskt tänk. I de här serierna så är det typ "slå på den snabba spelaren", men jag vill att vi ska kunna rulla bollen.
Mycket nytt att lära sig?
– Jag har fått gå tillbaka och tänka på hur jag tränade när jag spelade i LDB. Man har glömt allt nästan så det är det mest färska som vi gjorde förra året i AIK som jag har fått ta med. Sedan har jag suttit på nätet och googlat olika övningar att göra haha.
Var det svårt att gå från din vardag i elitettan till division III?
– Både ja och nej. Det jag har tyckt varit svårt för mig är att man inte prioriterar fotbollen först. De gör det här för att det är roligt, ibland kanske man prioriterar att gå på ett kalas i stället för träningen medan för mig har fotbollen alltid varit först. Det har varit lite svårt för mig att ställa om att det inte är på den nivån. Där får jag försöka bättra mig eftersom det är på en lägre nivå och man gör det för att det är kul.
Hur är ”kicken” att vinna jämfört med som spelare?
– Man känner mer att man blir stolt. Som förra matchen att de tog till sig det vi tränat på och att spelarna sätter det i matchspel. Det var magiskt spel förra helgen.
Storck beskriver det som både kul och väldigt familjärt att åter vara tillbaka i moderklubben efter alla år på vift i elitfotbollen. Många av spelarna hon tränar är kompisar till hennes lillasyster berättar hon. Det är dock inte helt enkelt alltid.
– Jag är själv som tränare och både lagledare och materialare är spelare i laget. Damerna får jobba väldigt mycket utan att få så mycket tillbaka. Det är tråkigt att det ska vara så, att herrarna går först fortfarande. Så är det överallt, AIK har det problemet också. Jag försöker att ta deras parti som nu när vi hade en diskussion om plantider, något man inte tänker på som spelare. Det skulle kanske behövas några tjejer i styrelsen.
Har du några ambitioner med tränarskapet?
– Jag vet inte. Jag vill vinna varje match, det vill väl alla och det vore kul att ta upp oss i tvåan så får vi se om man kanske får något anbud från någon annan klubb, skrattar Storck.
Trots en lång karriär är Sarah Storck bara 28 år gammal. Hon är registrerad som spelare också för Månkarbo och det kan mycket väl bli tal om en comeback på Tallparken.
– Min tanke var att i höst kanske jag kan spela här, men just nu är jag själv som tränare så det är lite svårt. Vi söker en assisterande för att få se mig spela haha. Nej, men jag har registrerat mig mest för om det saknas folk.
Baksidorna har läkt, knäet är opererat. Stänger du dörren för fortsatt spel?
– Jag vet inte, vi får se. Den är stängd just nu, skulle jag få tillbaka suget så kommer jag att spela. Jag tror att jag har potential att spela på den nivån igen. Låt mig ta ett år nu så får vi se, man vet inte. Det kanske är bra att bara läka ihop så kanske man blir sugen nästa säsong, säger Sarah Storck.