AIK-spelarna kom i våg efter våg i den första halvleken. Anfall efter anfall och inlägg och efter inlägg. Bollinnehavet måste ett tag ha varit 90–10 eller något liknande. Men de heta målchanserna? Nja, de var faktiskt inte så många.
Men det såg inte bra ut när AIK:s bäste spelare, Erick Otieno, sprang ifrån Aron Bjarnason på vänsterkanten. Oroväckande.
Bjarnason är också snabb men inte lika kvick som Otieno. Nu fick islänningen bra backup och Bjarnason fick i stället visa vilken skarp offensiv spelare han är med sin kvickhet.
Jag fick lite kritik från en läsare efter Sirius senaste bortamatch, den mot Varberg. Han tyckte att Adam Hellborg var bäst på planen och att mitt spelarbetyg, en tvåa, godkänt alltså, var helt fel. Mot AIK var det en helt annan Hellborg. Han var oerhört bra, särskilt i den första halvleken när Sirius sent omsider fick äga lite boll.
Annars är det här med betyg en knepig sak. Ska man betygsätta utifrån den enskilda spelarens högsta kapacitet? Ska då en "halvbra" Zeidan ha lägre betyg än en inhoppande junior som inte "gör bort sig och kanske gör sitt livs match.
Men en sak kan vi vara överens om: Sirius enorma kampinsats mot AIK. Jag kan nästan likna den med Sveriges VM-match mot Holland 1974, som också slutade oavgjort. Men den matchen är det väl få av er läsare som minns. Då var Björn Nordqvist det svenska lagets svar på Marcus Mathisen.