Min resa ner till Helsingborg avslutades på ett försenat tåg från Hässleholm. På tåget träffade jag en hängiven Helsingborg-supporter som också var på väg ner till matchen. Som väntat var han inte speciellt nöjd med säsongen, men en ljusglimt kunde han ändå ta upp.
– Taha Ali är otrolig. Han kan på egen hand springa förbi halva motståndarlaget och skapa chanser från ingenstans.
Jag påmindes direkt om min intervju dagen innan med Helsingborgs före detta spelare Jakob Voelkelring Persson, numera i Sirius. På frågan "vad behöver Sirius se upp med", betonade även han Taha Ali som nyckeln till deras offensiv.
Supportern på tåget frågade sedan mig vem Sirius stjärnspelare är. Jag började fundera. Kouakou? Nja han har ju inte sprutat in mål. Sugita? Kanske för två år sedan, men nu sitter han för mycket bänk. Jamie Roche? Otroligt bra och nyttig spelare, men inte precis arketypen för stjärnglans.
Under matchen mot Sirius skulle mycket av det som sagts visa upp sig. Trots att målen uteblev, syntes Alis stjärnglans tydligt. Det märktes på publiken när han hade bollen och sättet han dribblar sig genom försvaret på, får även den mest oinsatta att haja till.
Trots en bred trupp med många bra spelare, har Sirius inte någon Taha Ali. De har ingen spelare som, genom sin spelstil, sticker ut så mycket från resten. Huruvida detta är något positivt eller negativt, går att fundera på.
Stjärnglans vinner inte matcher, men alla älskar en stjärna.