Allsvensk fotboll 1973 på Råsunda. Siriusspelaren Per Hansson, i vit tröja t h, tittar på när lagkompisen Björn "Lill-Garvis" Carlsson vinner en nickduell mot AIK.
I en studie gjord av Karolinska Institutet konstateras det att det finns ett samband mellan fotbollsspelare på elitnivå och en ökad risk för demenssjukdomar senare i livet. Studien omfattade 6 000 spelare och referensen var 56 000 män.
Per Hansson började spela fotboll på 50-talet och blev en av Sirius bästa spelare genom tiderna.
Under sin karriär spelade han på i princip alla positioner utom målvaktens. Efter den aktiva karriären har han varit tränare i bland annat Sirius och damlandslaget. Man kan med fog påstå att Hansson gjort – och gör – allt i inom fotboll. När han började spela fotboll var bollarna gjorda av läderbitar som remmades ihop – "läderputar" som han själv säger.
I Karolinska Institutets studie antas det att huvudspelet är en av orsakerna till den ökade risken för demens. Själva bollen nämns också.
– Det var helt andra bollar när jag var ung. De var tyngre och sög åt sig vatten och ökade i vikt. När man hade nickat en blöt boll så satt spåren kvar i pannan efter remningen. Man såg ut som Frankensteins monster, säger Perra Hansson och skrattar.
Redan under andra hälften av 60-talet förändrades bollarna till det bättre.
– De blev plastbehandlade och sög inte åt sig vatten som tidigare. Personligen gillar jag den här bollen mer, den var skönare och bättre att spela med, säger Perra Hansson och lyfter upp bollen från 1969 och jämför med dagens boll.
– Känn på den här bollen, säger Hansson och kastar iväg en av Sirius träningsbollar. Det är en helt annan boll, mycket lättare. Det finns egentligen tre typer av bollar: de äldsta "läderputarna", sedan de plastbehandlade och så de som används nu, som nästan är för lätta.
Detta om själva bollarna, som man kan konstatera har förändrats radikalt under 70–80 år.
Sambandet mellan demenssjukdomar senare i livet och fotbollarna – eller nickandet/huvudspelet – är något som Per Hansson till viss del kan förstå. Han minns ju hur det var en gång, allt det där med "remningen i pannan" och Frankensteins monster. Han välkomnar de studier som görs men han manar också till försiktighet.
– Det finns två sidor av det här myntet. Att skapa kunskap är bra, då är det lättare att vara förberedd och att jobba förebyggande, det är det ena. Det andra är risken för att skapa hysteri hos folk, att tjejer och killar blir rädda för att spela fotboll. Det får inte bli skrämselpropaganda, säger Hansson och betonar den samhällsnytta som idrotten – fotbollen i det här fallet – gör varje dag, varje vecka och varje år.
Fotbolls-VM i USA 2003 och assisterande förbundskaptenen Per Hansson ger order till spelarna. T v förbundskapten Marika Domanski Lyfors.
– Rörelse är oerhört viktigt och där spelar idrotten en jättestor roll. Vad skulle hända om alla ungdomar aldrig skulle röra på sig? Redan idag är det många som sitter alldeles för stilla. Motion och fysisk aktivitet överlag motverkar en rad sjukdomar.
Per Hansson tror inte att nickandet i sig (hos dagens spelare) är det största problemet, det är kollisionerna.
– Med de gamla bollarna kanske det var så, men med dagens... Jag tror att kollisionerna, som ofta sker i huvudspelet, är en större risk. Jag tror att det är farligt att isolera det till att det bara är nickandet som är orsaken. Det handlar om en helhetsbedömning och det gäller att jobba med reglerna, säger den förre Siriustränaren och ger ett exempel, som samtidigt är en rejäl känga:
– Jag begriper inte att bicykletas (cykelspark) med sparkar i huvudhöjd är tillåtet i straffområdet där det är många spelare runtomkring. Det betraktas som snyggt, precis som en tunnel ute på planen som alltid hyllas, men vad blir effekten?
Att skalla ihop eller att få en armbåge i tinningen är något som Per Hansson återkommer till flera gånger.
– Att nicka handlar inte bara om teknik, det är handlar om tajmning. Det spelar ingen roll om jag spelar i korpen och har tajmning i en nickduell när motståndaren inte har det. Jag har mött många spelare på elitnivå som har varit uppe med armbågarna i huvudhöjd och de smällarna tror jag är farligare än själva nickandet. Sådant måste beivras och då handlar det åter om regelverket och hur det efterlevs.
Uppsalas Julia Ragnarsson i nickduell med Djurgårdens Alice Bergström.
Just när det gäller tajmningen i huvudspelet säger Hansson att damfotbollen ligger långt efter herrfotbollen.
– Herrfotbollen har jobbat med nicktajmning under lång tid och där är damfotbollen så eftersatt att det kan bli livsfarligt beroende på hur man bedömer situationerna. Här finns det mycket att jobba med.
Per Hansson har aldrig, varken nu eller under sin aktiva karriär, oroats – eller ens funderat över – eventuella konsekvenser av sitt fotbollsspelande och följaktligen inte heller över huvudspelets risker. Men att backar kan vara mer utsatta än forwards, det tror han.
– Som försvarsspelare nickar man hela tiden, men det finns förstås undantag. Ralf Edström levde mycket på sitt huvudspel, men hur många gånger nickade Roland Sandberg, eller Hasse Nilsson, i relation till sin position på planen?
Per Hansson på Studenternas med "tre generationer" fotbollar.
Har du själv drabbats av hjärnskakning på grund av fotbollen?
– Två gånger, men det var inte något man reflekterade så mycket över på den tiden. Första gången var när vi spelade spontanspel på Fålhagen och jag nickade ihop med en kille. Då blev jag dimmig, men åkte aldrig till sjukhuset. Andra gången var långt senare när jag blev knockad av en målvakt när jag spelade i VSK.
Per Hansson avvisar förstås tanken på att helt plocka bort huvudspelet från fotbollen, men vad finns det mer att göra för att eliminera riskerna – om det nu finns några risker med dagens bollar, det vet vi först om kanske 40 år – än att se över regelverket (och faktiskt följa det) och att jobba med tajmning och medvetenhet? Hjälmar?
– Jaa... Kanske det. Hjälmar är stötdämpande även om vi ser hur det går i ishockeyn ibland.
Per Hansson har blivit en liten bit över 70 år och frågan är om han känner rädsla för att drabbas av demens på grund av fotbollen?
– Jag har aldrig haft den tanken. Jag är inte den som yvas och kan fundera över sådant. Man måste leva i nuet, annars är risken att man blir sönderstressad, men jag tycker att det är jättepositivt att det forskas om det här men att man ska vara försiktig med tvärsäkra uttalanden.
Per Hansson har opererat båda knäna, båda höfterna och ryggen och han har artros, men säger inte att det beror på fotbollen.
– Många har sagt till mig att det är fotbollen som är orsaken, men min läkare är säker på att det inte är så. Det handlar mer om ärftlighet, konstaterar Siriusikonen.