Celsiusskolans avgångsklass.
"Jag har så mycket att berätta", säger Malin Forssner någonstans i mitten av samtalet. Då är det ändå en underdrift. Hon gestikulerar, frågar frågor och berättar med inlevelse om en inte allt för vanlig fotbollskarriär som innehållit både toppar och dalar.
Det hela tog fart i Vaksala som för så många andra. Vaksalas legendariska 97:or saknar nästan motstycke. Emma Holmgren spelar för Lyon, Filippa Angeldahl i Manchester City och Nathalie Björn i Everton. De två sistnämnda dessutom i landslaget. Märta Säfström är tillbaka i allsvenskan för BP och Elin Åkerman har också spelat på högsta nivån i Sverige. För lagets skojare Malin Forssner har dock resan varit lite annorlunda om man säger så.
– Jag kommer ihåg ett reportage när vi tog studenten i UNT och alla skulle hålla upp en skylt med vad vi skulle göra efteråt. Märta var den enda som höll upp att hon ville spela fotboll och då var vi ändå ganska många fotbollstjejer i klassen. Vi andra var mer ”resa och upptäcka världen”. Elin (Åkerman) har det gått vägen för också eftersom hon är envis som fan, hon har skalle. Jag är lite mer av en lallare, skrattar Forssner.
Hur känner du inför dina gamla lagkamraters framgångar?
– Det gör ju lite ont, jag ska inte ljuga. Men min dröm har aldrig varit att bli fotbollsspelare förutom när jag kanske var sju år. Jag har alltid vetat att jag vill göra annat i livet och det har jag verkligen fått utrymme att göra när jag spelat i division 1. Jag har kunnat resa, hitta på saker på kvällarna, gå på lite fester som jag vill gå på och gå på fester jag inte vill gå på. Jag har hunnit med annat och så undvek jag den frågan. Nu är jag tillbaka här i elitettan, men inte i allsvenskan eller i Lyon, Manchester City eller Everton. Jag är i elitettan med ett lag som är som min familj. Det är mega.
Det är bara dagar innan Gusks historiska premiär i elitettan mot Sundsvall när UNT träffar mittfältaren. För Malin Forssner betyder 2022 att hon är tillbaka på elitnivå igen. 2015 tog hon steget till dåvarande Sirius i elitettan och blev kvar över säsongen 2017, då i Uppsala Fotboll, innan hon valde att kliva ner till Gusk.
– Jag har klassat mig själv som ganska avdankad ett tag. Jag har gått ner i nivå för att ha lite roligt, resa runt lite och typ hitta motivationen. Det har varit en ganska lång tid av det och jag har känt att jag trivs bra i Gusk, oavsett nivå så är det kul och bra.
Vaksala tog 2014 steget upp i division 1, men en intern konflikt gjorde att 97:orna lämnade vind för våg. Forssner hamnade, precis som många andra, i Sirius.
Vad hade du för tankar där och då om din karriär?
– Jag halkade verkligen in på ett bananskal som resten av mitt liv ungefär. Jag strävade ändå mot att bli en bra spelare och spela i ungdomslandslag och sådant när jag trodde att jag var tillräckligt bra för det. Ett bra första år på elitnivå tänkte jag, jag hade väldigt låga krav. När jag väl fick spela så fick jag så klart mersmak på det. Jag fick starta fyra matcher och hamnade i frysboxen sen. Jag blev lagkapten för F19-laget i stället vilket inte var fy skam, men ändå.
Forssner i matchen mot Kvarnsveden, här i duell mot förra Siriusspelaren Sarah Elnicky.
Forssner fick som sagt chansen några matcher under Olof Unogård 2015 i Sirius, men hamnade sedan längst in i frysen bakom fiskpinnarna.
– En jättedålig insats mot Kvarnsveden som började med att jag blev riven i ögat och inte kunde stå upp mot Tabita Chawinga. Det var en riktigt dålig insats av mig och jag tror att Unogård tänkte att ”det här håller inte måttet”. Det sög.
Året efter blev mer lyckosamt då hon spelade 24 av 26 matcher.
– Fredrik Bernhardsson tog över och han trodde stenhårt på mig. 2015 spelade jag innermittfältare och där var konkurrensen STENHÅRD. Moa Mattsson, Julia Lyckberg, Fanny Andersson och Maja Andersson. Sedan blev jag ytterback 2016 och där var det inte lika hård konkurrens så där spelade jag nästan alla matcher. Det var jag, Fanny Lång och Stina Melin som konkurrerade om två platser. Jag passade väl bollen till Moa Mattsson ganska mycket tror jag, var hennes bitch, precis som förra året. Det var väl min roll.
2017 sjönk speltiden igen i elitettan av en annan anledning.
– Jag jobbade på förskola och var sjuk hela tiden. I stället för att tänka att jag kanske skulle sluta på förskolan så tänkte jag att jag kanske skulle sluta spela fotboll. Det var där jag kände mig otillräcklig, jag tänkte inte ens på det här med förskolan även om man kanske bara borde ha klippt banden så här i efterhand. Jag var sjuk, fick ingen kontinuitet i träningen och tappade tron på mig själv. Jag blev less och bestämde mig för att sluta, men då sa Bernhardsson att det var lite slöseri med talang. Då gick jag till Gusk i stället.
Malin Forssner, Sara Back, Märta Säfström samt Moa Mattsson under ett möte för att bestämma namn på den nya föreningen Uppsala Fotboll.
Mittfältaren har varit en stabil pjäs i Gusk sedan dess, men inte bara på Gamlis IP. 2019 blev en sejour på Nordirland och en cuptitel med Glentoran. En minst sagt udda – och rolig – upplevelse.
– Jag var ingen prestigevärvning direkt utan Jessie Davis som spelade i Uppsala flyttade till Glentoran. De fick massa skador och hon hörde av sig till Märta som hon är vän med och frågade om det fanns någon som ville komma och spela och var hyfsat bra. Märta hörde av sig till mig.
Hon berättar att det hon framför allt tar med sig från Nordirland är hur man tog hand om nya spelare, särskilt från andra länder. Något Malin Forssner själv försöker ta med sig i Gusk. Spelmässigt och även utanför planen så bjöds det också på intressanta upplevelser.
– Jag kom dit, hade inte sovit någonting och åkte direkt och spelade match med F19-laget. Åkte upp med buss till Derry, spelade den och var totalt överlägsen som man är haha, skrattar Forssner och fortsätter:
– De var så dåliga så det var helt sjukt. Jag fick komma till mitt hem som var ett sunkigt bed and breakfast där det bodde möss i köket och det var sjukt fuktigt. Hängde vi upp kläderna så torkade de aldrig. Jag delade rum med en annan tjej, det var inte ens en dörr mellan.
Det glamourösa proffslivet…
– Verkligen det glamourösa proffslivet, säger hon och tar en ny klunk från sin cola zero.
2019 tog Malin Forssner hem den nordirländska cupen.
Sportsligt var nivån minst sagt varierande.
– Dagen efter var min första match i A-laget, semifinalen i cupen, mot det sämsta lag jag någonsin har mött. Det finns typ åtta lag på Nordirland varav tre är riktigt bra medan resten är division 2-nivå. Det var riktigt illa. På Nordirland kan man inte försvara, de vet ingenting om taktik. Jag var den enda som hade någon form av taktisk kunskap så jag fick så otroligt mycket beröm för mina försvarskunskaper som är mediokra i Sverige, jag är väl okej.
Malin Forssner svarar utförligt på varje fråga med stor entusiasm. Det är alltid nära till skrattet och det har även visat sig på flera plan. Sedan förra året har hon ett succékonto på Instagram, Gusk memes, där hon lägger ut roliga bilder och filmer från lagets matcher med en twist.
Har du en humoristisk ådra?
– Det skulle jag ändå säga, det är bara det att den har blomstrat det senaste året när jag har skapat egna memes. Jag är en skojare av naturen, det är inte mycket seriöst som kommer ur den här munnen.
Hur mycket tid lägger du på det där kontot?
– Alldeles för mycket, särskilt när jag har tentaperiod och ska ”plugga”. På en vecka kanske fem timmar? Om någon vill sponsra mig så jag kan lägga ännu mer tid på det så är man välkommen.
Tillbaka till fotbollsplanen igen. Gusk tog sig i fjol äntligen upp i elitettan efter flera försök i och står alltså inför en historisk säsong i landets näst högsta serie.
– Det är lite nervöst för det kommer också med förväntningar eftersom jag har varit i elitettan förut. Det var många år sedan och det är jättekul. Jag tror att vi kan stå oss så som vi ser ut i dag. Det känns bra.
Vad kan man ha för förväntningar på er?
– Jag tycker ändå, om man bortser från den här försäsongen som har varit lite upp och ner, att vi ska kunna placera oss i mitten någonstans. Klart över strecket, det tycker jag. Vi mötte Älvsjö som kom tia förra året och vann med 5–2, det var en skön värdemätare. Sedan Uppsala… de är hur bra som helst och är svårslagna, säger mittfältaren och tillägger kort senare:
– Jag tror ändå att vi kan stå oss mot Uppsala i en seriematch om två månader, det tror jag.
Var känner du att du står i din egen karriär?
– Jag vill ändå säga att jag är på väg uppåt. Jag är motiverad, det är det viktigaste ändå. Jag är motiverad, taggad och känner mig hemma och trygg i Gusk samtidigt som jag känner mig sugen på att utvecklas för första gången på ganska länge. Jag har varit väldigt bekväm av mig och ganska avdankad ett tag. Det är en uppåtgående kurva igen.
Malin Forssner i årets första träningsmatch mot Uppsala.
Klassisk fråga, men vad är det som är så speciellt med Gusk?
– Det är en väldigt välkomnande miljö. Det är ett lag fullt av personligheter där alla kommer fram, alla syns för den de är. Vi pratar om jobbiga saker och roliga saker, välkomnar alla på ett jättebra sätt. Vi umgås på fritiden och är ett väldigt vänligt lag, vi tycker om varandra.
Hur tror du att det kommer hjälpa er i elitettan?
– Ändå mycket. Om det skulle bli några tuffa matcher eller om vi skulle åka på några tuffa förluster så tror jag ändå att vi kan finna glädje i att vara med varandra. Det vet jag att det kommer göra, säger Malin Forssner.
Se Gusks historiska premiär i elitettan mot Sundsvall under söndagen 15.00 och följ samtliga matcher under hela säsongen direkt på unt.se.