Håkan Lundh: Roland Grip har somnat in lugnt och stilla

Jag växte upp med Roland Grip, Bosse Larsson och de andra spelarna i det svenska fotbollslandslaget. VM-kvalet 1973 med snömatchen mot Österrike och Ralf Edströms 3–3-mål mot Ungern. Jag kan spela upp allt i mitt huvud 50 år senare.

Men det var som Siriusspelare jag mest minns Roland Grip.

Jag var tio år när obesegrade Sirius mötte Malmö FF. Det var en kylig vårkväll och 11 500 på Studenternas. Gräsmattan var mer gul än grön. Matchen liknade inget jag sett tidigare. Målsnåla Sirius tog ledningen efter en (!) minut. Sex minuter senare kvitterade storfavoriten Malmö. Sedan kom straffen, Roland Grips straff, bara tre minuter efter MFF:s mål. 2–1.

Nästan precis 50 år senare hade jag gjort en artikelserie med Sirius hundra bästa spelare genom tiderna. Det var då jag träffade Roland Grip för första gången.

Han hade drabbats av Alzheimers sjukdom och bodde på ett hem i Valsätra i Uppsala sedan en tid tillbaka. Roland satt i dagrummet när vi kom, jag och hans fru. Vi promenerade till hans rum, som låg bara några meter bort.

Jag pratade, pratade och pratade med Roland. Han lyssnade och tittade mig i ögonen. Jag pratade om Sirius, landslaget, Leffe Eriksson och om VM-turneringarna 1970 och 1974. Jag ställde frågor till Roland, frågor som jag själv svarade på.

Jag såg i hans ögon att han verkligen ville lyssna. Han lade huvudet lite på sned när jag inte kunde hålla tårarna tillbaka. Jag tror att han ställde en fråga i sitt huvud: Varför är du ledsen?

Jag lade upp en bild på bordet med "Åby" Ericson, Roland och Olof Palme. Jag förklarade att förbundskaptenen hette "Åby" och att Palme var statsmister, men vem var den tredje personen på bilden? Roland tittade ett tag på fotot, lyfte blicken och sade: "Det är Roland."

Jag ville så gärna att han skulle minnas.

Vid två tillfällen svarade Roland. Det var när jag berättade om hans födelseby i Jämtland: Föllinge. Han tittade på mig, och svarade efter några sekunder: "Fölling...", utan bokstaven e på slutet. Sedan berättade jag om kompisen och lagkamraten Leif Eriksson och då svarade han med att säga namnet: "Leffe, ja..." Mindes Roland? Jag vet inte. Kanske var det ett önsketänkande.

Jag träffade Roland Grip ytterligare en gång, nu tillsammans med en av hans döttrar. Det blev ett nästan lika känslosamt möte.

På fredagsmorgonen somnade Roland Grip in, 83 år gammal.