Scenen var talande efter att domaren blåst av matchen på Studenternas. Mittfältaren Ida Strömblad skrek rakt ut i frustration och följde upp det med ett mindre genomtänkt könsord. Det var frustrerat, i vanlig ordning en hel del synpunkter på domarinsatsen och spelare som föll till planen i besvikelse. Inte ens en perfekt domarinsats hade dock räddat Uppsala från en förlust mot Örebro. Det här var verkligen inte bra.
Uppsala gick inte att känna igen. Sara Olai såg trött och bortkommen ut efter bara några minuter, Sofia From och Lena Soleng Hansen agerade tafatt bakåt och framåt kladdade Cornelia Kapocs för mycket med bollen samtidigt som skyttedrottningen Cassandra Korhonen vaskades bort på kanten. Det hjälpte inte oavsett hur mycket Nicole Odelberg Modin slet centralt. När Uppsala väl kom till offensivt straffområde var det som en osynlig mur, precis som i förra matchen mot Örebro. För enkla mål bakåt och i princip ingenting framåt. Då vinner man inga fotbollsmatcher. Framför allt måste Uppsala börja fokusera på den egna insatsen. Visst, domarnivån i allsvenskan är ofta under all kritik, men min känsla från sidan är att Uppsala lägger orimligt med energi på saker man inte kan påverka. Det är aldrig någon bra melodi för varken en nykomling eller ett bottenlag.
Uppsala inledde allsvenskan riktigt bra, men samtidigt som de vinrödas formkurva i formel 1-fart pekar nedåt så har bottenkonkurrenterna börjat en motsatt resa. Med det och fyra raka förluster i ryggen ska man nu möta Umeå, Vittsjö och Piteå. Tre bottenkonkurrenter och tre matcher som kan avgöra Uppsalas allsvenska öde.
Uppsala måste hitta tillbaka till grunderna och det spel som faktiskt gjorde att man tog klivet upp. Det såg man inte skymten av mot Örebro och det är bäst att Jonas Valfridsson plockar fram trollspöet under veckan. Samtliga spelare måste steppa upp och visa att Uppsala ska vara kvar i allsvenskan. Se er i spegeln och ta er i kragen. På lördag börjar tåget rulla, hänger Uppsala med?