Siriussupportrar på gamla Studenternas under en kvalmatch mot Falkenberg 2015. Fullsatt och festligt.
Han kan sitt Sirius, det märks tydligt. Kanske bättre än de flesta.
Han pratar om gamla spelare som Torsten Furukrantz och Golli Hashempour, om ”nya” lirare som Kerim Mrabti och Kalle Larson. Och om Siriusmatcher som gemene man har glömt.
Men framförallt har han ett perspektiv.
Kan någon jämföra med hur det har sett ut under årtionden – från en åskådares och en supporters synvinkel – så är det Christer Pettersson, som numera jobbar som präst i Dannemorabygdens församling där Kyrkans Hus i Österbybruk är knutpunkten.
– Fotbollen har vissa likheter med religiös utövning. Det är sånger och en tro, att tro på ett lag. Det är en genuin känsla, och det spelar ingen roll om det är på Björkparken i Film eller en allsvensk match. Jag har varit med under en stor del av Sirius resa och har sett supporterkulturen utvecklas i takt med Sirius som förening, säger Christer Pettersson.
Från början var det supporterföreningen Västra Sidan som präglade nästan allt som hände på ståplats, som är den del av läktaren där stödet till laget är som högljuddast.
– Det var Siriuskultur på läktaren. Akademiskt präglat. Som när Västra Sidan stod på sittplats på huvudläktaren och hyllade spelare som Kingsley Sarfo, Kerim Mrabti och Ante Björkebaum. Jag stod där också, säger Pettersson.
Men så mycket sång blev det inte alla gånger för Christer Pettersson.
– Jag sjöng ibland. Det här jobbet (präst) kräver att man vårdar sin röst, men i den här miljön är det lätt att dras med. Det har hänt ibland att man har blivit lite förbannad när en stor flagga plötsligt skymmer sikten när en straff ska slås, säger han med ett gott skratt.
Numera sitter han på långsidesläktaren, men anledningen är inte någon protest mot ståplatspubliken.
– Nej, (skratt), man har en tendens att bli bekvämare, så numera betraktar jag supportergrupperna på avstånd.
Nu till en av kärnfrågorna: Hur har läktar- och supporterkulturen förändrats under Christer Petterssons många år på ståplats? Har den över huvud taget förändrats?
– Det finns avarter, men det jag inte sett så mycket på Siriusmatcher. Men ta bara det här med att bränna bengaler… Det är en känsla av att man vill axla något… Någon sorts beundran av ”storklubbarna”, och det blir till ett lillebrorskomplex. Man vill bli som dom.
Christer hoppas att Sirius kan skapa en egen, positiv supporterkultur.
Christer Pettersson vill gärna se annan väg – en egen väg. Siriusvägen.
– Kan Västra Sidan och Sirius supportergrupper stå för något unikt? Unikt för Sirius.
Han reagerar också mot hatet, som han säger är mycket mer utbrett idag bland supportrar än för bara några år sedan.
– Man måste få ställa krav. Spelare måste få underkända betyg i tidningen och även supportrarna måste kunna ställa krav, men därifrån till att hata… Sedan måste även spelarna ta ansvar. Är det uppenbart att supportrar, eller grupperingar på läktaren, har misskött sig kan man inte efteråt springa fram och hylla dem.
Så även om Christer Pettersson ser alla Siriusmatcher han har möjlighet till och har stått mitt i klacken på ståplats, så tycker han att flertalet på läktaren sköter sig.
– De finns de som trampar i klaveret, som det här hatet som finns mot Dalkurd. Supportrar som vänder sig för mycket mot andra klubbar med ett hat i stället för att heja fram det egna laget. Men just att heja på sitt eget lag, där tycker jag ändå att Sirius håller fanan högt.
Christer säger sig har märkt av en råare kultur i Siriusklacken.
Christer Pettersson säger dock att han har märkt att läktarklimatet blivit råare även i Uppsala.
– Med risk för att bli sedd som en mossig präst, men visst, det märks att det har kommit in andra grupperingar.
Faran ligger i om det eskalerar, säger Pettersson, och tar utländska supportergrupper som ett avskräckande exempel:
– Det här med ultras och dödskallar, om rasism och fascism, det är en fara för fotbollen.
Vad säger du om att barn i högstadieåldern slussas in i en allt råare jargong?
– Vi måste våga slussa in våra 12–13-åringar i supporterkulturen. Att heja på sina egna, det är en nyckel. Man behöver inte bli en kopia av storstadsklubbarna.
Till sist: Hur var det med den där magiska vårkvällen 1973? Det var då som Sirius slog Malmö FF med 2–1 och frågan är om stämningen någonsin har varit bättre på Studenternas än den var då. Bland publiken fanns en ung Christer Pettersson som såg sina idoler, med Roland Grip i spetsen.
Roland Grip gör mål på straff mot Malmö FF 1973 och någonstans på läktaren står Christer Pettersson.