Andrea Thorisson under en match förra säsongen.
Centrala Uppsala en tidig vårdag. Andrea Thorisson hade precis tagit en paus från fotbollen på grund av sitt mående när hon ser en lagkamrat på väg till tåget. Där och då säger instinkten till henne att gömma sig. Hon orkar inte ens se Uppsala Fotbolls klubbmärke.
– Jag undvek henne så mycket. Jag ville inte hälsa, inte höra något, inte se henne eller få frågan hur jag mår. Det var så mycket kopplat till hur jag hade mått. Första perioden var skittuff, säger Thorisson några månader senare.
För när solen skiner i slutet av augusti är hon redo för spel igen. Leendet är tillbaka och när mittfältaren får frågan hur hon mår kan hon äntligen svara ”bra”. Resan har dock varit tuff. Från att ha startat alla matcher 2022 till att dagen innan första träningen 2023 känna att något hade hänt.
– Jag bara kände att ”nej, jag vill fan inte”. Jag började känna ångest över att komma tillbaka. När jag kom till träningen var det kul att se alla, men samtidigt njöt jag inte en enda sekund av den träningen. Jag kände ”vad gör jag här?”.
I början trodde hon bara att det var en vanesak. Att gå från semester till en stentuff allsvensk verklighet är en omställning. Men känslan släppte aldrig. I stället blev det värre. I början på februari berättade hon för dåvarande tränaren Jonas Valfridsson om hur hon mådde och efter matchen mot Hammarby i svenska cupen blev det för mycket.
Från början skulle hon ta en paus på två veckor, men det blev längre än så.
– När det var en timme kvar på jobbet visste jag att ”fan, jag ska till Studenternas”. Jag ville inte, jag ville att mina jobbdagar skulle vara längre. Jag fick en klump i magen, fett mycket ångest och varje gång jag körde in i det där jävla garaget så kände jag ”ta mig härifrån”.
Vad tror du det här berodde på?
– Jag tror helt ärligt att jag inte hade återhämtat mig och sedan helt plötsligt kom en försäsong där kraven var skyhöga och det blev inte bättre av att jag är en perfektionist. Till slut fick jag ingen energi av fotbollen som egentligen är det roligaste jag vet.
Thorisson kopplade bort fotbollen helt. Hon började gå i terapi och fokuserade på jobbet på Socialtjänsten. Sakta men säkert började suget efter fotbollen komma tillbaka, men hon berättar också att uppehållet gav henne en identitetskris.
– Jag insåg att jag inte visste vem jag var utöver fotbollen.
Funderade du på att sluta helt?
– Jag sa det till mig själv mer än hundra gånger, att jag skiter i fotbollen. Jag försökte acceptera att om jag slutar så är det inte hela världen för det finns så mycket annat jag kan göra i livet.
Mittfältaren startade alla matcher utom en förra året.
Stödet från Uppsala har varit bra under tiden. Thorisson har själv inte velat ha så mycket kontakt med klubben under sjukskrivningen. Hon tystade lagets whatsapp-grupp och begränsade klubben på Instagram.
– Uppsala tog hand om mig väl, jag hade ingen press att komma tillbaka.
I maj besökte hon Studenternas för första gången för att se matchen mot Djurgården. Efteråt fick hon och övriga laget reda på att tränaren Jonas Valfridsson hoppar av.
– Det var ett led i terapin, att utsätta mig för Studenternas igen. Jag bara tänkte ”herregud, vilken dag att komma tillbaka på”.
Thorisson beskriver Valfridsson som förstående kring hennes situation. Samtidigt har kritik tidigare riktats mot tränaren från spelare som mått dåligt under hans ledarskap.
– Det är så klart att Jonas är en man som har väldigt höga krav på oss spelare, att man ska prestera. Det är inte så konstigt för vi hade ett uttalat mål att gå upp, det var ju därför jag kom hit. Jag som person har så höga krav på mig själv, i hans miljö där han också har höga krav tror jag inte var en bra kombo för mig. Jag kan inte säga att han var en anledning till att jag mådde som jag mådde, men jag tror delvis att hans tuffa kultur i kombination med att jag är som jag är kanske inte hade en bra effekt på mig. Även om han var snäll och vi skojade.
När Thorisson nu är tillbaka är det under Samuel Fagerholms ledning.
– Hans sätt är lite annorlunda jämfört med Jonas. Spelarna känns lite mer chill, han ställer också krav och är tuff, men det känns på ett annat sätt. Man känner av på spelarna att man spelar lite mer med axlarna ner.
När hon nu kliver in i allsvenskan är det med en sundare kravbild hoppas hon.
– Just nu handlar det bara om att ha kul och bidra så mycket som jag kan både på och utanför planen. Det är det jag försöker göra och göra det så kravlöst som möjligt för mig.