2013 tog Sveriges F17-landslag silver vid EM efter finalförlust mot Polen. I startelvan återfanns inte mindre än fyra Uppländska spelare i form av Emma Holmgren, Nathalie Björn, Filippa Angeldahl - och Amanda Östervall. De tre förstnämnda är numera etablerade allsvenska stjärnor, men för Östervall tog karriären en annan väg. Efter en säsong på "hemmaplan" med Uppsala i fjol valde Östervall att lägga skorna på hyllan blott 22 år gammal.
– Det var både ett lätt och ett svårt beslut, men jag tror att när man väl känner sig klar så är det ett ganska lätt beslut att ta även om det är väldigt tufft. Jag tror man känner om det känns rätt, säger Östervall hemma i flickrummet hos föräldrarna i Örbyhus.
Hon var en av få från det där F17-laget som inte fick följa med när de flesta, inklusive spelare som Stina Blackstenius och Anna Oscarsson, tog steget vidare till F19-landslaget, ett lag som två år senare tog EM-guld i Israel.
– Vår förbundskapten i F17 sa att alla förmodligen skulle bli kallade, men sedan blev det vinter och jag blev aldrig kallad till det första lägret med 40 spelare av den nya förbundskaptenen i F19 trots att jag aldrig hade känt mig i bättre form. Det är klart att jag var besviken när jag inte fick någon förklaring heller, men i den åldern vågar man inte säga så mycket.
Hade du kunnat ta samma steg som dina lagkamrater?
– Jag var med från F15 till F17 i landslaget och då ville jag verkligen bli bäst. Allt det där hänger på en själv, om jag har viljan att bli bäst så jobbar jag för det. Det har kommit mycket annat i livet som jag också känner att jag vill göra och det är kanske också det som gjorde att jag inte deppade över att inte vara med i landslaget även om det var tråkigt.
Som 13-åring tog hon plats i IK Rex A-lag, flyttade vidare till Gävlelaget Huge och sedan följde spel i bland annat allsvenskan med Jitex 2014. Efter fyra år i Göteborg flyttade Östervall hem inför förra säsongen, en säsong som blev hennes sista.
– Jag känner att jag har gjort väldigt mycket och att jag behöver tid för att göra andra saker, säger Östervall.
Och andra saker har Östervall minst sagt gjort. Hela rummet är nämligen fyllt – av tavlor. Amanda Östervall har gått från bollkonstnär till konstnär och satsar nu på en helt annan karriär.
– Antingen den eller annars ... det är svårt. Den gillar jag också om den har svart ram, men nu har jag bytt ram tillfälligt. Annars är det, nej jag vet inte, säger Östervall och pekar när hon ska försöka välja vilken tavla som ligger henne närmast hjärtat.
Hur började det här?
– Min farmor Kristina är jätteduktig på att måla. När jag var liten så var jag väldigt ofta där och målade och sedan har intresset hängt med mig. Ju äldre jag har blivit så har jag fått min egen stil. Hon målar mer natur och så och det är inget jag gör. Det är därifrån mitt konstintresse har kommit.
Östervall började med att måla abstrakt konst och har på senare tid även börjat måla porträtt. Sedan hon började publicera sina tavlor på nätet har intresset vuxit.
– Till en början var det inte ett mål och sälja tavlor, men sedan i och med Instagram märkte jag att folk är intresserade. När jag började lägga upp filmer också så är det många som har hört av sig.
Finns det någon likhet med fotbollen?
– Oj, det är väldigt olikt om man tänker efter. Det här gör jag bara själv, man sitter still i typ tio timmar i sträck. Jag vet inte vad man kan dra för paralleller, det är väl kreativiteten då.
Redan för ett år sedan hade hon sin första utställning hemma i Örbyhus. Drömmen med måleriet har en djup grund hos Östervall.
– Det som ändå intresserar en lite, nu låter det här lite hemskt, men när man inte finns kvar så kommer tavlorna alltid att finnas kvar. Det här är en del av mig fast på papper. Det är mina tankar på ett papper även om man kan se på tavlorna på helt andra vis än jag själv gör, säger Östervall som dock inte helt vill stänga dörren för en eventuell comeback på fotbollsplanen:
– Jag tror att om man inte har något att fylla ut tiden med så längtar man tillbaka ganska fort, men jag har fyllt tiden med ganska mycket annat. Vi får se, jag är ganska ung fortfarande och har egentligen några år kvar.