Enköpings SK hade under 1990-talet blivit något av Brommapojkarnas motsvarighet i det uppländska fotbollsdistriktet. En berg- och dalbana. Upp och ner från division I. Ingen stabilitet på det sättet.
Men under större delen av den här perioden kunde Enköpings SK skryta med en sak: Bäst i distriktet. Sirius hängde inte med när ESK fick snurr på de sportsliga resultaten.
Något som däremot inte var bra i ESK alla gånger var en väsentlig del: ekonomin. Ett tag var den så usel – till synes helt utan räddning – att det talades om konkurs. Mer om det senare.
När säsongen 2001 var över hade ESK ändå funnit något sorts sportsligt lugn. Två raka mittenplatser i den så upphaussade och helt nya Superettan ansågs vara riktigt bra. Där spelade lag som Djurgården och Malmö med Zlatan Ibrahimovic.
ESK:s tränare hette Bo Petersson och vid sin sida hade han Peter Gerhardsson, UIF:are och numera förbundskapten för det svenska damlandslaget. Den relativt lilla klubben hade nått sitt maximala sportsliga resultat – trodde alla. Dock fick styrelseledamoten och den karismatiske Stefan Holm i uppdrag att redan i augusti 2001 meddela Petersson att klubben inte hade för avsikt att förlänga tränarkontraktet.
Inför säsongen 2002, eller närmare bestämt i oktober 2001, kom Peter Lenell tillbaka till tränarbänken. Han hade tidigare basat över laget i tre säsonger, men det var ett tag sedan – 1993 till 1995. Lenell kan ha varit en budgetlösning. Ekonomin var nämligen körd i botten, nästan så långt ner man kunde komma.
Det var inte mycket som talade för att ESK skulle bli ett topplag i Superettan 2002. Kanske en mittenplats. Där fanns trots allt allsvensk rutin i Peter Berggren och Jens Gustafsson samt snabbhet längst fram, personifierat av Nichlas Norell och Olle Kullinger.
Samtidigt som styrelsemedlemmarna slet sitt hår i jakt på pengar så verkade spelartruppen svetsas samman. Det spelade ingen roll om det inte fanns pengar till både det ena och det andra, som till exempel något så väsentligt som bollar.
Det var många telefonsamtal från UNT till ESK:s klubbledning den här våren. Allt handlade i princip om pengar. Skulle klubben gå i konkurs? Ja, många menade att så skulle bli fallet. Vid årsmötet den 7 mars 2002 meddelades att skulden uppgick till hisnande 7,2 miljoner kronor. Detta för en klubb som talade om en blivande allsvensk omsättning på 10–15 miljoner kronor.
Men så började seriespelet i Superettan – och nu vände allt.
Borta var allt tal om ekonomin – ja, tillfälligt i alla fall – när laget inledde med tre raka segrar.
Olle Kullinger, som några år tidigare gjort succé i Vindhemspojkarna med anfallskollegan Christian Guezennec, fick sitt stora genombrott. 16 mål blev det.
När ESK efter nio omgångar hade 20 poäng (6-2-1) så stod det klart att laget inte skulle åka ur och kanske förbättra sina tidigare mittenplaceringar.
Men allsvenskan? Nja, den var trots allt avlägsen när våren övergick till högsommar.
Efter tre raka förluster under första halvan av juni så kraxade olyckskorparna om att ESK hade gjort sitt och att Peter Lenells tränarmagi bara var en tillfällighet.
Men tack vare Olle Kullingers och Nichlas Norells fantastiska målform så var ESK snabbt tillbaka på banan. Okej, det blev en del förluster, men laget tog trepoängare när det som bäst behövdes.
Superettan var jämn den här säsongen.
När två omgångar var kvar att spela kunde det gå ”hur som helst".
1) Frölunda, +25 i mål, 51 poäng
2) Enköping, +12, 49 poäng
3) Öster, +22, 48 poäng
4) Häcken, +17, 45 poäng
Det var mellan dessa fyra lag det stod. Ettan och tvåan till allsvenskan, trean till kval.
Nu hade publiken hittat till Enavallen. Folket i stan hade förstått att allsvenskan faktiskt var möjligt. Det blev inte sämre efter resultaten i den nästa sista omgången:
ESK–Café Opera 2–1, Assyriska–Häcken 2–3, Frölunda–Brage 0–3, Öster–BP 3–1.
Dramatiken tätnade ytterligare. ESK hade allt i egna händer när man åkte ner till Göteborg för att möta toppkonkurrenten Häcken.
Tabellen:
1) Enköping, +13 i mål, 52 poäng
2) Öster, +24, 51 poäng
3) Frölunda, +22, 51 poäng
4) Häcken, +18, 48 poäng
Det var upplagt för ”telefonmatcher” i den sista omgången. Häcken mot ESK, Café Opera mot Öster och Trelleborg mot Frölunda. Café Opera och Trelleborg hade sitt på det torra, ingen risk för att flyttas ner till tvåan.
Efter sex minuters spel på Rambergsvallen i Göteborg var det klart. Trodde man. Rutinerade Jens Gustafsson hade gjort 1–0 till ESK och serieledningen var till synes stabil. Men allt skulle förändras till en sällan skådad nagelbitare, en av de mest nervösa 84 minuterna för en Enköpingssupporter – någonsin.
Efter 70 minuter stod det nämligen:
Häcken–ESK 3–1, Café Opera–Öster 0–1, Trelleborg–Frölunda 2–1.
ESK hade passerats av Öster i tabellen, och Frölunda, med bättre målskillnad, var bara en poäng efter. Ett enda Frölundamål skulle förpassa ESK till kvalplatsen. Men det skulle komma mer...
ESK reducerade och kvitterade. Nichlas Norells 3–3-mål i den 83:e minuten skulle väl vara spiken – särskilt när Frölunda fortfarande låg under nere i Skåne. Dessutom var matcherna i stort sett slut…
Det sjöngs och skreks bland de 400 tillresta ESK-fansen i Göteborg. En sång som fastnade i halsen efter tre minuters tilläggstid. Häckens Henrik Dahl gjorde 4–3, och det var inte slut i Trelleborg. Ett enda mål för Frölunda skulle skicka ESK ner till kvalplats.
Domaren Daniel Stålhammar blåste av matchen på Rambergsvallen.
Ingen jublade. Ingen vågade prata. Ingen visste någonting
Med en telefonlur i handen stod ESK:s assisterande tränare Peter Gerhardsson bredvid Peter Lenell. Han lyssnade och väntade på resultatet. Det var inte slut i Trelleborg. Fortfarande 2–1 till hemmalaget.
Och så kom den, slutsignalen på Vångavallen.
ESK var klart för allsvenskan. Peter Lenell och hans spelare hade gjort det omöjliga.
När spelarbussen kom hem till Enköping på natten blev den eskorterad av brandbilar med blåljus och supportrar väntade vid Enavallen.
Ganska omgående inledde ESK:s ordförande Bengt Carlsson det digra arbetet med att förbereda föreningen på allsvenskt spel. Han konstaterade bland annat att ”det är klart att spelarna måste få ersättning för förlorad arbetsinkomst om de ska börja träna på dagtid.”
ESK lyckades inte klara sig kvar i allsvenskan 2003, men det är en annan historia.