Björn "Lill-Garvis" Carlsson kom till Sirius efter det lyckosamma allsvenska kvaläventyret 1968. Han stannade till sommaren/hösten 1974 när han lämnade Uppsala mitt i den allsvenska säsongen för ett arbete i Falköping.
Leif Eriksson, Morgan Hedlund, Roland Grip och alla de andra stjärnorna i all ära, den stora idolen för många var en liten, snabb och blond kille från AIK. Okänd var han sannerligen inte, men när det handlade om alla skriverier om Sirius dyra värvningar så hamnade "Lill-Garvis" i tydlig skugga.
Det var djurgårdarna som det handlade om i mitten och i slutet av 60-talet.
Det var Arne Arvidsson, Hasse Nilsson, Torsten Furukrantz och så den största av dem alla, landslagsspelaren Leif Eriksson.
Efter nio säsonger i AIK bestämde sig Björn Carlsson för att lämna laget i sitt hjärta för att spela med Sirius.
– Jag fick möjlighet att byta civil karriär och därför passade Uppsala bra. För mig var det inga stora pengar, men det räckte för att finansiera studierna. Jag hade en lägenhet på Kvarngärdet, säger Björn Carlsson när han minns tillbaka till tiden i Sirius.
UNT träffar Björn Carlsson, eller "Lill-Garvis" – eller "Garvis" kort och gott – på Vegagatan i Sundbyberg där han bor, för övrigt med utmärkt utsikt över byggnaden där den legendariska dansrestaurangen Lorry låg.
Det är meningen att det här ska bli en helt vanlig intervju med "Garvis", och samtidigt är det tänkt att fotografen Sven-Olof Ahlgren ska bilder av den nu 74-årige Björn Carlsson.
Nu blev det inte mycket till intervju, det blev ett två timmar långt och fantastiskt givande nostalgiskt samtal med typ 118 stickspår som spretade från allt mellan Morgan Hedlund i Nora till Tommy Johansson i Gimo.
Tidigt under samtalet kunde vi (eller mest "Garvis" förstås) slå fast en sak: att 1973-års upplaga av Sirius var den bästa av dem alla.
– Alltså 1973 ... Det laget som vi hade då, det var riktigt riktigt bra. Det var utan tvekan min roligaste säsong i Sirius. Det var många som såg ner på det laget, men vi hade en härlig sammanhållning, säger "Garvis" och håller upp en bild på laget, fotograferad på Studenternas.
Sirius klarade sig kvar i allsvenskan 1973 med hygglig marginal. Men "Garvis" menar att resultatet kunde ha blivit mycket bättre.
– Vi hade ett lag för toppen, men jag tror att vi hade för stor respekt för de andra lagen, vi trodde inte på oss själva som lag. Sirius hade ju en historia av defensiv fotboll med Torsten (Lindberg, tränare), "Tjalle" Mild och så "Totte" (Furukrantz, tränare) som alla talade om att "inte släppa till."
Vi ska återkomma till 1970-talets Sirius och till Kim Bergstrand och dagens allsvenska lag. Men vi backar bandet till 1940-talet.
Björn Carlsson föddes 1942. Pappa hette Henry Carlsson, som blev känd som "Garvis", ett smeknamn han fick i unga år eftersom en lagkompis pappa i Falköping arbetade som garvare i Västergötland.
Henry "Garvis" Carlsson blev en av Sveriges stora fotbollsspelare.
Han flyttade upp från Falköping till Solna för att spela med AIK (192 allsvenska matcher och 97 mål), men 1949 kom proffschansen i spanska storklubben Atletico Madrid.
Lille Björn var förstås vid sin pappas sida under åren i Spanien.
– Jag har minnen därifrån, mest att det var så mycket folk på matcherna. Men själva spelet hade jag ingen koll på då.
När familjen flyttade hem till Sverige och Solna var Henry Carlsson svartlistad, han hade ju tagit emot pengar i Spanien för att spela fotboll – något som var förfärligt på den tiden.
I år har det gått 18 år sedan Henry Carlsson gick bort och nu – 54 år sedan han kom hem från proffsäventyret i Spanien – har en gata i Solna (där Råsunda låg) uppkallats efter honom: Garvis Carlssons gata.
Väl hemma i Sverige i mitten av 1950-talet började "Lill-Garvis" nå framgångar på fotbollsplanen. Han spelade även lite bandy i AIK (63/64) och i skolan var den 169 centimeter korte killen en hejare på – och håll i er nu! – höjdhopp!
– Äh, det var inte så märkvärdigt, jag tog 1.70 när jag gick i skolan. Men okej, det var väl ganska bra på den tiden, säger han med ett leende.
Att höjdhoppet över huvud taget fördes på tal under intervjun beror på att "Garvis" på massvis av bilder från fotbollskarriären ses i höjddueller, och i många av dem når han också högst. Ibland ett par huvuden högre än motståndarna.
– Jag hade en bra spänst, säger han.
Mellan åren 1960 och 1968 spelade han i AIK (140 allsvenska matcher och 44 mål) och i sin sista match för klubben räddade han laget kvar i högsta serien med ett mål mot Öster.
– Hjärtat finns i AIK men jag måste säga att en del av hjärtat finns kvar i Sirius. Jag hade många fina år där uppe och jag följer laget så gott det går. Jag fick faktiskt ett årskort nyligen och ska försöka se några matcher.
Första seriematchen för Sirius spelade han 1969 och den sista mitt i den allsvenska säsongen 1974. Han lämnade Uppsala för pappas födelsestad Falköping.
– Jag fick ett jobb inom fritidssektorn i Falköping och avslutade min fotbollskarriär med två säsonger där nere. 1977 flyttade vi hem till Solna.
Vi spolar fram bandet och hamnar i ett samtal om dagens Siriuslag. Faktum är att Siriustränaren Kim Bergstrand gjorde sina första framträdanden i AIK under "Garvis" tid som lagledare i mitten av 1980-talet.
– Kim känner jag väldigt väl, han kom upp i a-laget när jag och Roffe Zetterlund var i AIK. Jag gillade hans sätt att spela fotboll, han var snabb.
Kim Bergstrand minns "Lill-Garvis:"
– Ja, oh ja. Han var ju själv en offensiv spelare. Som ledare var han positiv, stöttande och omhändertagande. Men på den tiden (mitten av 80-talet) visste jag inte att han hade spelat i Sirius, det har jag fått veta under senare år, berättar Bergstrand.
Vi får väl se om Björn "Lill-Garvis" Carlsson kommer att sitta på Studenternas läktare när Sirius möter IFK Göteborg i den allsvenska seriepremiären.