– Jag sa direkt att någonting var av. Jag anade att det var korsbandet för det var en sådan konstig och obekväm känsla, berättar Sanna Öhlund.
När vi träffas är det precis en vecka sedan korsbandsoperationen, så den första frågan när vi sätter oss ner på Sannas soliga balkong är rätt enkel. Den handlar helt enkelt om hur hon mår här och nu.
– Det går fortfarande väldigt upp och ner. Man går från att spela fotboll varje dag till att inte kunna träna eller göra någonting, så det är en stor omställning, säger hon.
– Det jobbigaste var nog att gå och vänta på besked. När jag väl fick beskedet så kunde jag ju påbörja min rehab. Då kunde jag bygga upp styrkan runt om knäet och blicka framåt. Det kändes på något sätt som man är på väg tillbaka, även det är långt kvar.
Till vardags arbetar Sanna som byggprojektledare. För tillfället är hon sjukskriven men förhoppningen är att hon, i alla fall på distans, snart ska kunna arbeta och komma tillbaka till rutinerna.
Men att komma tillbaka till rutinerna i form av fotbollsmatcher och träningar kommer att dröja. Sanna berättar att rehabiliteringen kommer ta ungefär nio månader. Och när rehabiliteringen är över så är även Gusks säsong det.
Inför säsongen beskrev min kollega att fjolåret var din bästa säsong någonsin och han frågade sig om det kunde bli bättre i år. Kände du också så?
– Absolut. Hade jag inte skadat mig så kändes det verkligen som jag skulle varit bättre än någonsin. Men ja.. det är tråkigt, säger Sanna och tystnar.
Även om säsongen 2024 inte kommer bli som hon eller någon annan hoppats på så lyfter hennes känsla inför den en intressant fråga. Varför är hon som bäst som 33-åring.
– Haha, jag vet inte. Jag har trivts väldigt bra i Gusk de senaste säsongerna. Det är ett bra lag, en väldigt bra ledarstab och vi har bra tempo på träningarna. Sedan har jag inte missat en enda träning under 2022 och 2023 så det kanske ligger i att jag fått kontinuitet i träning och matchande samtidigt som det är en bra nivå.
– Jag var ju med Gusk nere i division 1 och det är ju en lägre nivå, då blir det också svårare att utvecklas själv. Och när jag nyss hade fyllt 20 år var jag tre säsonger i IK Sirius men där hade jag oflyt med skador och fick inte riktigt chansen. Men jag vet inte, och nu spelar det ju ingen roll, säger Sanna och kollar mot sitt nyopererade vänsterknä.
Sanna berättar att hon ska passa på att få gröna fingrar nu när hon får mycket tid över från fotbollen.
Skadan skedde i Gusks genrep mot Norrköping. Sanna berättar att det känns extra jobbigt att skadan uppstod i en betydelselös träningsmatch.
– Ja, just det. Det var mot Norrköping. Jag har helt förträngt den matchen. Jag har inte ens kollat på skadan i efterhand, jag har inte velat.
Minns du vad du kände när du skadade dig?
– Jag kommer inte exakt ihåg, jag har som sagt försökt förtränga det, men jag tror det var en rensning från vår spelare. Jag sprang för att möta bollen och skulle göra en vändning och då vek sig knäet. Det känns som att låret gick åt ett håll medan mitt knä och skenben gick åt det andra.
Vanligtvis tar det cirka nio månader att återhämta sig från en korsbandsoperation.
Sanna berättar att hon direkt efter matchen undersökte knäet på närakuten. Där fick hon höra att det bara var ”en mindre skada”, men efter några dagar kom beskedet att korsbandet var av.
– Innan matchen mot Norrköping hade jag varit sjuk i några veckor och jag kände att något var litet fel i knäet redan innan Jag gjorde illa mig lite i träningsmatchen mot Örebro SK så jag gick och haltade en vecka. Men Norrköping var vårt genrep och jag ville komma i matchform inför seriestarten, berättar hon.
– Det är så irriterande att jag inte lyssnade på kroppen utan i stället spelade bara för att jag ville. Det är något jag ångrar. Sedan vet man inte om korsbandet ändå gått av någon vecka senare, men jag ångrar att jag inte kollade upp det innan med någon specialist, säger hon.
När vi börjar prata om vad Sanna saknar mest med fotbollen har hon svårt att bestämma sig. Det finns så mycket.
– Jag kan fortfarande vara med i omklädningsrummet under matcher, men det blir ju inte på samma sätt. Sedan saknar jag att träna och tävla. Att få vinna, oavsett om det bara är träning eller match, ger mig kickar.
En av övningarna handlar att lyfta det nyopererade benet några centimeter. Även om det låter enkelt är det väldigt kämpigt.
Skulle du beskriva dig själv som en adrenalinjunkie?
– Haha, kanske, skrattar hon fram.
– Men jag håller inte på med sporter som slalom, surfing eller så. Jag spelar bara golf.
Men det är inte så mycket adrenalin?
– Jo, man får adrenalin när man får till ett perfekt slag. Och samtidigt kan man bli helt galen. Golf har så små marginaler, det går inte att kämpa sig till ett bra resultat då som i fotboll. Då är det bara fokus och teknik. Och på något sätt lockar det.
Efter intervjun ska Sanna ner på Gusks träning. Men medan tjejerna i laget kommer få springa runt med en fotboll består hennes egen träning av att försöka lyfta sitt opererade ben några centimeter.
Trots skadan brukar Sanna ta sig ner på Gusk träningar.
– Det är något jag haft problem med. Att behöva hålla tillbaka. Hade något sagt åt mig att jag kommer tillbaka dubbel så snabbt om jag gör dubbel så många repetitioner så hade jag gjort det. Men ett korsband fungerar inte så. I stället handlar det om att repetera lätta övningar.
Men utöver fotbollen och adrenalinet. Vad är det jobbigaste i vardagen?
– Det är att jag känner mig så begränsad, säger hon och fortsätter:
– Det var faktiskt sjukt, dagarna innan operationen hade jag flera mardrömmar om att jag var instängd i en byggnad eller ett rum. Det pågick flera nätter. Och det var väl för att man kände sig så begränsad. Och nu är det lite känslan att jag lever den mardrömmen.
Sanna fortsätter att berätta att dagarna blir rätt isolerade. Men trots det är kvällarna oftast jobbigast eftersom hon knappt kan sova. Hon berättar att knäet värker i alla möjliga sovställningar.
Tanken var att mittfältaren Andrea Thorisson skulle servera Sanna flera passningar under säsongen. Nu får lagkamraterna i stället ta sikte på nästa säsong när anfallaren ska vara tillbaka.
– De första fem nätterna efter operationen vaknade jag varje halvtimme och bara väntade på att kunna gå upp. Och sedan tar allting så lång tid. Jag kan knappt laga mat men samtidigt tar det så lång tid att gå ner på stan och äta. Men som tur är har mamma och pappa ställt upp och servat mig med mat, skrattar hon fram.
Innan samtalet tar slut så dyker även "domedagsfrågan" upp. Hur ser den nyblivna 33-åringen på att rehabilitera sig en hel säsong. Har hon verkligen orken och lusten att arbeta för en comeback?
– Absolut, jag är en väldigt envis person. Sedan vet man ju aldrig hur det går, men jag kommer göra allt för att komma tillbaka ännu starkare nästa år, säger Sanna och fortsätter:
– Jag tror inte att det blir något problem. Nu får jag en chans att verkligen bygga upp kroppen styrkemässigt och jag kommer vara ännu mer spelsugen nästa säsong. Det kanske till och med är positivt, säger hon leende i solskenet.
Lagkamraterna får se till att sköta sig bra när Sanna är ner på träningarna. En av fördelarna med kryckor är att de fungerar alldeles utmärkt som slangbella
Sanna Öhlund
Sanna Öhlund
Sanna Öhlund
Sanna Öhlund
Sanna Öhlund