Julius Brekkan berättar att han ofta mådde dåligt och inte trivdes under sin egen spelarkarriär.
När Julius Brekkan var 15 år och för första gången togs ut i en ungdomslandslagstrupp var han till en början varken stolt över sig själv, eller glad över att få visa upp sig i landslagssammanhang. Istället gick tankarna direkt till vad kompisarna, och tjejerna i skolan, skulle tycka när de fick höra om uttagningen. Och istället för att jobba på och för sin egen skull fortsätta försöka bli så bra som möjligt var det nu viktigast att ta bild på kallelsen och lägga upp på Instagram. Nu skulle uppmärksamheten och gratulationerna håvas in.
– Jag insåg det för några år sedan, att jag nästan aldrig spelade för min egen skull, berättar Brekkan, sju år efter den där landslagsuttagningen.
– Hela mitt liv hade varit fotboll, fotboll, fotboll, och visst, jag tyckte oftast att det var roligt att spela, men mest handlade det egentligen om bekräftelsen utifrån – att andra skulle bli imponerade eller tycka att jag var speciell.
Visst blev folk också imponerade. Brekkans fotbollstalang ledde, utöver landslagsuttagningen, också till provspel i Nederländerna och sedermera en flytt till AIK. Han fortsatte sedan sin utveckling tillbaka i Sirius akademi, innan han som 19-åring skrev på ett A-lagskontrakt med Dalkurd.
– Det var ett sånt tillfälle då jag kanske gjorde "fel" val baserat på vad andra skulle tycka, säger han om flytten till Dalkurd.
– Jag gick dit egentligen främst för att jag ville vara "den stora talangen" i Uppsala. Den i min generation som först fick ett A-lagskontrakt. Och från den dagen då jag skrev det kontraktet så var det som att jag slappnade av – nu hade jag lyckats. Nu skulle jag ner på stan och visa upp mig, nu var jag ju kung.
Tiden i Dalkurd blev heller inte särskilt lyckad, åtminstone inte för fotbollsspelaren Julius Brekkan. Mättnaden innebar att både utvecklingen och glädjen mattades av och trots ett år kvar på kontraktet beslutade han sig som 20-åring för att bryta sitt avtal med klubben. Men han lämnade den inte helt. Vid sidan av sitt eget fotbollsspelande hade Brekkan under tiden i Dalkurd även börjat jobba i föreningen, först som ungdomstränare och sedan som utvecklingschef på ungdomssidan.
Efter att ha avslutat sin egen spelarkarriär blev Brekkan också akademichef i Dalkurd och det är arbetet där som tagit honom till den del av Studenternas vi träffas i en lördag i början av februari. Brekkan sitter här i Uppsala fotbolls lokaler i egenskap av ny sportchef i den nyblivet damallsvenska klubben, och är – blott 22 år gammal – sedan den första januari i år svensk elitfotbolls yngsta sportchef, och troligen den minst erfarna.
Utöver sportchef är Brekkan tills vidare även ansvarig tränare för Uppsala fotbolls nya F15-lag, en roll han har mer erfarenhet av än sportchefsrollen.
Bristen på erfarenhet var dock inget som skrämde klubben när det kom till att anställa Brekkan. Klubbens ordförande Linda Zillén berättar att hon och resten av styrelsen anser att Brekkan har "en perfekt profil" för vad de vill få ut av en sportchef. På damsidan av fotbollen handlar nämligen sällan en sådan tjänst främst om att köpa och sälja spelare.
– Det är kanske fyra, fem klubbar i damallsvenskan som har ett sådant slags upplägg, och ekonomin som krävs för det, menar Zillén.
– Vi vill snarare att Julius ska vara med i utvecklingen av vår ungdomsverksamhet, och fortsätta samt utveckla arbetet med att få upp egna spelare till A-laget, och för det arbetet ser vi att han passar väldigt bra.
Även för Brekkan själv tycks mycket av fokuset ligga på ungdomssidan, och talangutveckling. Han har förvisso varit delaktig i arbetet kring A-lagstruppen inför den kommande säsongen – och kommer så vara även framöver – men allra mest pratar han om framtiden och hur han tänker att Uppsala fotboll ska förbättra sitt arbete med föreningens ungdomslag.
Om några år hoppas Brekkan att Uppsala fotbolls ungdomslag är bland de bästa i Sverige.
Planen är att de stora spelaromsättningarna som Uppsala och andra damallsvenska lag normalt sett står inför varje vinter ska minimeras. Därtill vill Brekkan att A-laget framöver inte ska utgöras av invärvade spelare med korta kontrakt till så stor del som är fallet nu, utan truppsammansättningen ska se annorlunda ut.
– Vi ska sköta ungdomssidan så bra och utveckla så pass bra spelare att A-laget om några år till störst del utgörs av spelare vi själva har fått fram. Det kommer dels innebära att vi sparar pengar genom att inte värva in lika många spelare, och dessutom kommer vi vilja och kunna skriva längre kontrakt med de yngre spelarna för att kunna göra riktiga försäljningar.
Brekkan konstaterar att idag handlar fotboll förvisso om fotboll "men också business" och för att kunna göra "business" av fotbollen har han höga förhoppningar om att Uppsala ska ha Sveriges bästa ungdomsverksamhet. För att uppnå det vill han att de ska träna "jäkligt hårt" och ha kul medan de gör det – men det räcker väl inte?
– Självklart behövs också en ekonomisk satsning på ungdomssidan, vi behöver lägga resurser på den. Det här är bara hypotetiskt nu, men det skulle exempelvis kunna innebära att vi framöver omfördelar resurser från A-laget till ungdomssidan, för att få avkastning ännu längre fram.
Med Uppsala fotboll i damallsvenskan hoppas Brekkan att mer publik ska ta sig till lagets matcher framöver.
Att vara sportchef i en damallsvensk klubb kommer sällan med särskilt stor uppmärksamhet eller beröm utifrån, speciellt inte när det gäller en långsiktig satsning. Detta menar Brekkan dock inte är ett problem för honom – åtminstone inte nu.
– Det hade nog varit svårt att hantera om jag fortfarande känt det behovet av bekräftelse jag kände förut, men nu är det viktiga för mig att vi känner oss nöjda internt, säger han.
– Sen kommer jag nog alltid vilja ha en klapp på axeln, men jag har kommit ifrån att ta beslut utifrån vad andra tycker.
Han fortsätter prata om ett scenario där Uppsala om fyra år har flyttat upp flera egna ungdomsspelare till A-laget, där deras F17-lag är bäst i Sverige och ett helt gäng F15-spelare tas ut till en sådan landslagstrupp Brekkan själv togs ut till i den åldern.
Han berättar entusiastiskt om visionen han har men energin dämpas när han för första gången tvekar och behöver tänka efter en stund, då han får frågan om han är rädd för att misslyckas, att de storslagna planerna inte ska gå i lås.
– Egentligen inte, svarar han till slut.
– Jag tror så mycket på det jag och klubben vill göra och att det kommer bli bra i det långa loppet. Sen kommer det alltid snackas skit och folk kommer kritisera mig, men det är lugnt. Jag behöver inte jaga beröm längre.