Att släppa in tio mål på tre matcher sätter sig på psyket – det måste göra det. Särskilt när målen trillade in efter enorma misstag och ett naivt spel mot topplagen Hammarby och Djurgården. Det var inte så konstigt att det såg ut som det gjorde i början av matchen på Varberg Energi Arena.
Men det syntes också att det var ett annat Sirius den här gången.
Jag vet inte om det var naturgräset som gjorde att Sirius spelade ett rakare spel eller om det var fullt medvetet. Jag gissar på det senare. Man blir vis av misstagen.
Nu gillar jag Sirius sätt att spela fotboll – ja, gillar det skarpt. Att rulla boll och spela sig ur även pressade lägen långt ned på egen planhalva, det är lika utvecklande som ett hockeylag som lirar pucken i stället för att ständigt slå sarg-och-ut. Men det finns förstås situationer och matcher där det krävs något annat, en bättre värdering helt enkelt.
När Varbergs offensiv ebbade ut – och när Tommi Vaiho fått briljera – så tog Sirius över. I den andra halvleken gjorde sig laget förtjänt av poängen.
Jag måste också säga några ord om Jamie Roche – vilken kämpe. Det var som att se gamle Morgan Hedlund, ni vet han som på 60-talet sköt som en häst sparkar. Roche var överallt. Han sparkade, passade, nickade, täckte skott, slängde sig och klev in i varenda närkamp, precis som japanerna i Sven Jerrings klassiska fotbollsreferat från Berlin-OS 1936.