Julia Ragnarsson jagar Göteborgs Anna Csiki i allsvenskan 2020.
Hon är född i USA när pappa Marcus Ragnarsson var mitt uppe i NHL-karriären som innehöll spel i både San José Sharks och Philadelphia Flyers. Storebror Jacob drog under säsongen ett tungt lass som back i Almtuna, men att hålla på med pucken var egentligen aldrig aktuellt för Julia Ragnarsson. I stället är det bollen, både fotbollen och innebandybollen, som funnits i hennes liv sedan unga år.
– Det föll sig ganska naturligt. När jag var liten gick jag på många idrotter, friidrott, innebandy och fotboll. Jag har åkt mycket skridskor när jag var liten, men det fanns inte riktigt något tjejlag i Björklinge så då blev det naturligt innebandy och fotboll, berättar Ragnarsson efter en träning med Uppsala inför premiären av elitettan.
– Jag har kört en hockeyträning, men det var inte så mycket mer så.
Och tur var väl det. ”Ragge”, som hon kallas precis som sin far, har under försäsongen varit en stabil del av Uppsalas startelva. I fjol registrerades hon för 16 matcher i elitettan och redan året innan fick hon debutera i allsvenskan. Det har gått spikrakt uppåt för 18-årigen.
– Vi var ganska bra i mitt ungdomslag, många bra spelare så jag var inte stjärnan utan mer i bakgrunden. Jag har kommit mer med åren.
När kände du att du ville satsa på fotbollen?
– När vi började i Upplandslaget och kom till Halmstad. Då blev vi kontaktade av Lovisa Delby att komma hit till Uppsala Fotboll. Då föll det sig ganska naturligt även om det var jobbigt att lämna allt man hade i Björklinge. Det var där jag kände att jag kunde ta det till nästa nivå.
Debuten i allsvenskan skedde alltså redan 2020.
– Det är ett väldigt stort steg och det krävs väldigt mycket, det märkte man direkt på första A-lagsträningen. Man sattes mycket mer på prov när man fick testa att spela på högre nivåer. Det var utvecklande, men tufft också.
Hur var det att kastas in i allsvenskan som 16-åring?
– Jag hann inte förstå det själv. Matchen när jag skulle in satte jag inte ens på mig benskydden, jag tänkte att det inte blir något. Sedan sa de plötsligt att jag ska in och helt plötsligt stod jag där. Allt gick väldigt snabbt.
2021 får ses som något av ett genombrott för vänsterbacken. Hon startade sex matcher i elitettan och byttes in i ytterligare tio.
– Det var mycket konkurrens i laget, särskilt på min kant med Ellen Toivio. Det var tufft att ta en startplats och kul när jag fick tillfälle att spela. Då märkte jag att det krävs mycket för att få spela, men då är det skönt som ung och ny att ha någon som man kan titta på och se vad hon gör. Det var utvecklande.
Hur ser du på ditt 2021?
– För att vara mitt första år i A-laget så är jag nöjd. Jag tar med mig mycket från det året.
Exempel?
– Att man verkligen känner hur mycket som krävs. Det är väldigt mycket dagsform, är man bra en vecka så får man speltid och är man det inte så blir man lätt utbytt. Man måste göra sitt bästa varje träning, försöka slita ännu mer och pusha sig själv till det yttersta hela tiden.
Julia Ragnarsson gjorde sin första match från start i elitettan mot BP under sommaren 2021.
Hon har redan utmärkt sig i elitettan. Ragnarssons kanske främsta egenskap är att hon är hal som en ål. Backen har en förmåga att alltid ta sig ur trängda situationer med bollen utan att man riktigt förstår hur det gick till.
– Haha, jag har inget bra svar på det. Lite flyt måste man ha och när jag springer har jag en grej att jag gör mycket kroppsvändningar, blir lite ”slajmig” och springer förbi. Det har väl lite med min kroppsrörelse att göra och sedan att jag fortsätter hela tiden och aldrig ger mig.
2021 var inte bara ett positivt år. Liksom hela Uppsala fotboll så åkte Ragnarsson på en tung smäll i den sista avgörande matchen. Uppsala hade behövt vinna mot Jitex för att gå till allsvenskan, men vid ställningen 1–1 var det just Ragnarsson som misslyckades med en mottagning varpå gästerna gjorde 2–1.
– Precis efter var det jättejobbigt, jag var helt förstörd. Jag lade mycket på mig själv. Sedan så kom Jonas (Valfridsson) och pratade med mig, pushade mig, sa att sånt händer. På kvällen var jag nedstämd, ledsen och det kändes inte bra. Dagen efter så ringde Jonas och vi hade ett lite längre samtal som kändes bra. Jag var mest nervös över att komma tillbaka och hur alla skulle reagera, men det var lugnt. Det var skönt att det inte gjordes någon stor grej av det utan att det accepterades.
Pappa Marcus Ragnarsson under tiden i Philadelphia Flyers.
Hon kommer som sagt från en riktig idrottsfamilj och det har sporrat både henne och brorsan Jacob.
– Ja, det har blivit så. Vi är väldigt stora vinnarskallar, jag, pappa och brorsan medan mamma inte är så sportig. Det blir lite så att vi vill hålla på med idrott och pushar varandra.
Är det fortfarande mycket tävling hemma?
– Framför allt när vi var små, men vi kan fortfarande vi stå och slå lite boll, passa lite. Tävlingar är det absolut. Vi hade en jongleringstävling för någon vecka sedan och då fick man ju stryk…
Vad händer då med dig?
– Jag blir inte så glad.
Hur ser din hockeyfamilj på att du valde fotbollen?
– Det är nog ingen fara tror jag. Hockeyn har mer legat på brorsan och det föll sig mer naturligt att det är mer hockey på herrsidan. Det är ju så.
Hur mycket hjälp har du av att framför allt pappa varit så länge på elitnivå?
– De ger mig ofta mycket tips och pushar mig. Hur jag kan göra eller vi kan titta på klipp. Jag drar väldigt mycket nytta av det.
I fjol blev det 16 matcher i elitettan.
Ellen Toivio har försvunnit till BP och "Ragge" har höga förhoppningar inför 2022 som ska bli revanschens år för hela Uppsala.
– Jag har väldigt stora förväntningar på det här laget och vad vi kan göra. Jag tycker vi har fått ihop det bra och har ett lag som är samspelt. Jag hoppas att det tar oss hela vägen till toppen.
För egen del?
– Jag hoppas på mer speltid än förra året och att fortsätta utvecklas. Jag tänker på mitt passningsspel och min offensiv. Jag vill kriga om en startplats.
Hur mycket längre fram är du i år jämfört med i fjol?
– Jag känner mig mer redo i år, jag vet vad det innebär. Nu blir man plötsligt lite gammal i det här laget haha. Det känns bra, jag är mer redo för vad som kommer.
Ragnarsson är amerikansk medborgare. Målet är att ta sig tillbaka till allsvenskan igen, men om hon får drömma så vill hon utomlands. Kanske till just USA – precis som pappa.
– Först och främst skulle jag vilja spela i allsvenskan igen på riktigt. Ta det därifrån, utvecklas och fortsätta. Det är mitt närmsta mål. Sedan har jag en dröm att få spela utomlands. Det vore coolt.