Topptippade Uppsala mot nykomlingen Bergdalen. Det skulle väl bara kunna sluta på ett sätt tänkte jag inför matchen. Nu fick jag visserligen rätt, men man började undra i paus. För första halvlek var usel. Trots att spelade hemma så kändes det som att man satt kvar på bussen, inte hade vaknat. Min första gäspning kom efter 32 minuter och följdes av flera på läktaren. De stora mängd Guskspelare som fanns på plats blev inte direkt vettskrämda av rivalens insats. Jag tror alla frågade sig: Blir det inte bättre än såhär?
Väckarklockan ringde dock i pausen och Uppsala gick ut och dödade matchen som om inget hade hänt. Rosa Herreros plockade fram glasögonen, en misslyckad frisparksvariant blev lyckad och inte ens när Hanna Perssons boll inte var över mållinjen (väl?) så blev det mål. Game, set och match som om inget hade hänt.
Uppsala visade att man blir att räkna med i år också även om jag är övertygad om att till och med Jonas Valfridsson började undra efter första 45. Det blev till slut en perfekt start för det nya bygget. Jag hade inte väntat mig något annat heller egentligen.
Och det är fortsatt en fröjd att få se Herreros leda detta unga Uppsala från mittfältet. Jag har redan nu en liten känsla av att det mycket väl kan bli spanjorskan från Mallorca som blir grädde på moset för Uppsala den här säsongen. Till nästa match tror jag också att man satt väckarklockan till matchstart.