OS i Tokyo smygstartar med premiärmatchen mellan Sverige och USA på onsdagen. Av de blott 264 spelare (inklusive reserverna) som får chansen i turneringen kommer två från Vaksala SK - Nathalie Björn och Filippa Angeldahl, som båda två var en del av klubbens framgångsrika och omtalade 97-kull.
Spelarnas flicklagstränare Christer Angeldahl, tillika Filippas far, minns tillbaka på åren med Upplands - med största sannolikhet - mest framgångsrika årgång någonsin.
– Man såg ganska tidigt att Filippa och Nathalie skulle bli duktiga fotbollsspelare. De var bäst redan som barn, sedan hade vi många duktiga fotbollsspelare i det laget. Fem nådde väl ungdomslandslaget och många nådde en hög nivå. Det var en bra träningsmiljö, säger han.
Christer startade Vaksala F97 tillsammans med Hans Lide och Sirius förre ordförande Ove Sjöblom 2003. Då var Nathalie Björn och Filippa Angeldahl i sexårsåldern och långt ifrån en plats i Sveriges OS-trupp.
– Vi hade stort fokus på att ”nu är det fotbollsträning” redan från det att de var ganska små. Någonstans så var det kanske det som blev bra, när vi tränade så tränade vi och då ville alla tjejer bli bättre.
– Sedan hade vi såklart mycket skoj där emellan men under själva träningen ville vi ha mycket fokus och det tog tjejerna till sig.
Men det krävs såklart mycket mer än så för att nå 97-kullens höjder. Dels talang i mängder och dels en utmanande tränings- och tävlingsmiljö.
– Vi gjorde det som vi tyckte passade oss bäst. På den tiden fick man inte åka på cuper där vinnare korades för Uppsalas fotbollsförbund, så vi bytte lagnamn några gånger och åkte på cuperna ändå, säger han och fortsätter:
– Det viktigaste är inte att vinna utan att ständigt mäta sig med de bästa och det hade vi inte fått möjlighet till om vi bara varit kvar och spelat i Uppland. Det tror jag är en stor anledning till att Filippa och Nathalie kommit så långt.
Ett annat exempel är när laget valde att spela i pojkserien istället för flickserien - då var tjejerna 13 år gamla.
– Vi mötte F96-lag åren innan och hade bara förlorat en match på två år. Vi kände att vi var tvungna att ta nästa steg och det var då vi tog beslutet att börja spela i pojkserien istället. Vi ville utveckla tjejerna ännu mer och vad jag vet är vi unika i världen med att spela 13-åriga tjejer mot jämnåriga killar.
Hur stod ni er?
– Vi vann den serien och förlorade bara två matcher. Jag kommer ihåg när vi mötte Mariehamn, då kom domaren och sa att vi var på fel plan eftersom han skulle döma en pojkmatch – vi berättade att vi var motståndarlaget och efter matchen när vi vunnit kom domaren igen och sa ”tjejer, tjejer jag måste säga att ni var förbannat bra”, säger han och skrattar.
Laget firade stora triumfer genom åren och vann bland annat Gothia Cup både 2010 och 2014. Landslagsspelarna var med vid den första cupsegern.
– Jag är ganska säker på att det bara är vi som vunnit Gothia i Uppland de senaste 30 åren. Vi hade förlorat två cupfinaler i rad på straffar innan Gothia 2010, så hela det året avslutade vi träningarna med straffar. De var mentalt förberedda och visste var de skulle lägga bollarna. Vi skapade också förutsättningar genom att bland annat ta hjälpa av Björn Kindlund och Ola Rydstrand, två tidigare AIK-spelare och nu fotbollsinstruktörer på Gottsundaskolan.
I dagsläget är Christer Angeldahl assisterande tränare i Gusks damlag som leder division 1. Flera av spelarna har en bakgrund i Vaksalas 97-lag och det är inte utan stolthet Christer konstaterar att många fortsatte med sin fotboll.
– Det är många som fortsatt spela på olika nivåer så något avtryck lyckades vi väl sätta hos tjejerna. Jag hoppas också att de tog med sig känslan från när de krossade killar på fotbollsplanen in i exempelvis löneförhandlingar och sådant senare i livet. Mycket handlade om att få dem förstå att de har samma rätt att ta för sig i samhället som killar.
Hur känns det att två av dina gamla spelare nu nått hela vägen fram till ett OS?
– Det är ganska otroligt egentligen, att vi fostrat och tagit fram två spelare som ska spela OS. Det känns mäktigt, säger Christer Angeldahl.
– Någonstans är det ju det här man strävat efter, att några av tjejerna skulle få chansen i landslaget och representera Sverige i ett stort mästerskap.