Under tisdagen höll Dalkurd sitt sextonde årsmöte, det tredje i Uppsala. Jag var på plats för tredje gången och till att börja med måste man imponeras av klubben ur ett föreningsdemokratiskt perspektiv. Jag har varit på årsmöten i de flesta idrottsföreningar i Uppsala. Det brukar vara över på en knapp timme, utan debatt och med de närmast sörjande som betraktare. Så är det inte när Dalkurd håller sina årsmöten. 72 personer var röstberättigade under tisdagen, det var 20 personer fler än förra årets möte och man utklassar övriga klubbar i deltagande. Mötet pågick under tre timmar med flera diskussioner om bland annat varför den tidigare bespottade storfinansiären Kawa Junad var tillbaka i klubben igen och hur man skulle förhålla sig till politik inom klubben. Tonen var stundtals hätsk, men fortfarande saklig och med en respekt för den demokratiska processen. Jag hoppas att fler klubbar och medlemmar kan ta efter Dalkurd och verkligen utnyttja årsmötet som högsta beslutande organ.
De två inledande åren i Uppsala har varit turbulenta. Dalkurd kom till staden med rejält med cash, skulle samarbeta med Ajax, bygga en egen träningsanläggning och nå Europa. Några månader senare var man nära konkurs efter att Junad dragit sig ur och försatt klubben i en akut kris. Inför fjolåret presenterade dåvarande vd:n Johan Gustavsson en rejäl glädjekalkyl ekonomiskt. Klubben hade visserligen gjort ett jättejobb med spelarförsäljningar, 12,1 miljoner in, men räknade också in en fordran från just Junad i det egna kapitalet. 12,5 miljoner var han skyldig Dalkurd. Några pengar kom dock inte in samtidigt som man satt på dyra avtal från tiden i allsvenskan och bara ett halvår senare stod på återigen inför en ekonomisk kris där stora delar av kansliet sades upp och man kapade kostnaderna med 50 procent. Nuvarande vd:n Memo Meral fick själv sparken, men stannade kvar och jobbade gratis för att rädda klubben. Hans insats går inte att underskatta i det faktum att det ens blev ett årsmöte 2020.
Klubben sålde aktier, fick ett generöst lån från en givmild Uppsalafamilj och lyckades sedan även få med Junad på tåget igen. Trots brakförlusten 2019 så har klubben fortsatt ett positivt eget kapital på 4,1 miljoner kronor, förmodligen den nedskrivna fordran från Junad som han nu börjat betala av. Det gör att klubben inte hamnar i ett kontrollår för elitlicens. Inför 2020 budgeterar man med ett nollresultat, återstår att se om man lyckas. Budgeten ligger på 17 miljoner kronor med ett strikt lönetak för nye sportchefen Gazmend Bahtiri.
Så, efter alla siffror ska vi gå åter till frågan: Hur mår Dalkurd 2020? Utifrån skulle jag säga att man mår bättre än på länge. Sportchefen Bahtiri har med små medel byggt en intressant trupp som stod upp bra mot svenska mästarna Djurgården i lördags. Nya akademichefen Tatiana Håkansson känns perfekt för klubben och precis som på Borlängetiden bryter hon ny mark. Nye ordföranden Alan Dogan känns ambitiös och har dessutom en nödvändig Uppsalakoppling. Organisationen är minst sagt slimmad, men desto mer ambitiös.
Det finns dock fortsatt frågetecken, framför allt två och båda dessa rör ekonomin. Under årsmötet berättades det att man har tufft att få med företag på tåget. Klubben måste öka i sponsorintäkter i Uppsala och där har Tatiana Håkansson, som även är CSR-ansvarig, en nyckelroll. Redan nu pågår flera intressanta projekt, frågan är om företagen nappar? Den andra punkten är självklart publiken. Efter två katastrofår i Gävle, där man i fjol tappade 100 000 kronor per match, så gör man i år debut på Studenternas. I år måste supportrarna sluta upp samtidigt som man måste lyckas med nyrekryteringen av supportrar i Uppsala. Det är ett absolut måste för oavsett hur många spelare man lyckas utveckla och sälja, eller hur mycket pengar som Junad skjuter till så är grunden i verksamheten ett intresse från publiken och supportrarna.
Det fanns där under årsmötet. Nu är det upp till bevis på Studenternas.