Kvällens uppvärmning bestod av löpning och hinderbana. Juniorlagets lagledare Johan Joelsson (till vänster) håller ner hindret med sin stövel.
Det är mörkt den här kvällen utanför stallet i Östervåla. En lampa på den röda träfasaden upplyser om att snöflingor faller från skyn. Från mörkrets djup hörs ett avlägset gnäggande. I stallet håller ryttare vanligtvis till, men det är även platsen där Östervåla IF:s damlag förbereder sig inför fotbollssäsongen.
– ”Ridhuset” kallar vi det, säger Johan Joelsson, som är lagledare i damjuniorlaget som tränar i ridhuset med föreningens två damlag som spelar i division 2 och 3. Division 2-laget är ett av Upplands bästa lag på papperet, inte långt ifrån den nivå som Uppsala och Gusk håller.
Det finns dock ingen konstgräsplan i Östervåla. Föreningen får vända sig till Heby, Tierp och Bälinge för spel på konstgräs. Men det är svårt att få tider som passar in i vardagspusslet. Att träna fotboll på annan ort klockan 22.00 fungerar inte, förklarar Joelsson.
Lite så såg det ut när ridhuset kom in i bilden för runt fem år sedan. Trots att det varit snack om att lägga konstgräs på orten har det inte blivit av.
– Det är väl drömmen, att få konstgräs här på hemmaplan. Men ridhuset har fungerat bra, det har blivit lite av en tradition, säger han.
I ridhuset tränar tjejerna mest fysträning då bollarna studsar för mycket på det ojämna underlaget. Fasaden är delvis av plåt och om bollarna skulle smälla in i plåten finns risken att hästarna i närheten blir rädda, spekulerar Joelsson.
Föga förvånande luktar det häst. Kylan är påtaglig men snö och vind stannar utanför. Några av tjejerna är redan på plats och fler strömmar in genom en skjutdörr på ridhusets sida. Sorlet från tjejernas röster stiger successivt.
Daniel Östlund (I mitten) ser fördelar med lagens träning i stallet. Till vänster står Fredrik Nilsson som tränar division 2-laget. Materialare tillika allt-i-allo Henrik Markusson står till höger.
En mansröst skär genom sorlet i den kalla luften. Det är Daniel Östlund, division 3-lagets tränare, som säger till att det är dags att värma upp.
– Det är ett kanonställe, det är ju under tak, säger Östlund, medan tjejerna börjar springa.
Lagen håller till i ridhuset från januari till april, men i försäsongsträningen ingår även futsal i ortens sporthall och crossfit på ett gym.
Östlund tror att tjejerna är kluvna kring att vara i ridhuset.
– Man vet ju vad det innebär, det är liksom inget ”skönlir” här inne, utan det är tufft och vi kör hårt. Så tjejerna är nog delvis emot ridhuset, men jag tror ändå att de trivs lite – de flesta kommer ju och är med och kör, säger han.
Östervålas damlag håller till i ridhuset från januari till början av april. Division 3-lagets tränare Daniel Östlund kallar perioden för "grismånader".
– Det är riktiga grismånader, säger Östlund.
Något passande tillfälle att fråga tjejerna själva vad de tycker har inte dykt upp, utan de har fullt göra med uppvärmningen.
– Slå på musiken, ropar en av tjejerna.
”My milkshake brings all the boys to the yard”, börjar strömma ur en modern bergsprängare.
– Vad är det för jävla psykbryt till musik, frågar sig Fredrik Nilsson som är division 2-lagets tränare.
Ljudet från en visselpipa signalerar att uppvärmningen är över. Musiken pausas och nya instruktioner ges.
I mitten av ridhuset har hinder normalt sett avsedda för hästar ställts ut i mitten. Små koner ligger spridda kors och tvärs. En hinderbana.
Bristen på konstgräs i Östervåla och svårighet till att få bra tider på närliggande anläggningar gjorde att Östervåla IF:s damlag började träna i stallet för några säsonger sedan.
Stallet som Östervåla IF kallar "ridhuset".
Tjejerna delas in i tre grupper och varje grupp ska ta sig över hoppen åt ena hållet och under åt andra. Samtidigt ska de hålla i en repstege och samla koner.
Musiken slås på och startskottet går (visselpipan). Flås och skratt fyller ridhuset.
– Hemligheten är väl att göra fysträningen lite rolig tror jag, säger Daniel Östlund smått skadeglatt.
Mycket riktigt blandas flåsandet med leenden på tjejernas läppar.
Under intervallträningen och följande cirkelträning med fokus på styrka försvinner leendena.
– Jag har kört i ridhus själv när jag var yngre och det funka, nu är det inte jag som är här och kör slut på mig själv, men jag tycker det är ett bra upplägg när vi inte har så mycket att välja på, säger Östlund.
Träningen avslutades med dragning av ett lastat däck.
Han och övriga ledare verkar positiva till ridhuset. De menar att tjejerna fysiska form ofta är bättre än motståndarlagens när säsongen börjar. Och att träningen är skadeförebyggande. Men att det bollrelaterade blir lite lidande.
Träningen avslutas med att lagen delas upp i två grupper för att dra ett däck med last på. Lasten består av en lagkamrat.
– Bra jobbat, säger Daniel Östlund när träningen i ridhuset nått sitt slut.
Leendena på tjejerna är tillbaka.
Hur är det att träna här inne?
– Alltså, det är väl bra träning och så, det är bra för konditionen och styrkan. Men sen hade man väl önskat att kunna vara mer på fotbollsplanen än vad vi är, säger 18-åriga Tyra Lundén som tillhör division 3-laget.
Emma Valleräng och Tyra Lundén.
23-åriga Emma Valleräng, som spelar forward i division 2-laget fyller i:
– Att få känna lite mer på boll vore kul.
I likhet med ledarna ser de dock fördelarna träningen ger fysiken, men också nackdelarna med spelet med boll.
– Bolltouchen blir lidande och det tar ett tag att komma igång med den samt att vänja sig vid spel på större ytor, säger Emma Valleräng.
Inför Upplandscupen brukar lagen lösa några pass på konstgräs. Ifjol vann föreningens division 2-lag cupen efter en final på Studenternas. Men annars är det alltså stallet som kallas ridhuset som gäller fram till april.
Vad säger folk när ni säger att ni ska och träna i ett stall?
– De tänker nog att vi är bönder skulle jag tro, säger Tyra Lundén och skrattar till.
Frågan vad det bästa är med ridhuset leder till skratt. Svaret går att summera som att det är bättre än att vara utomhus i väder och vind utan ett säkert underlag och den tidigare nämnda fysiska formen tjejerna uppnår.
Och det sämsta:
– Det är kylan, säger Lundén och Valleräng instämmer.
– Men ja, sen hade väl man tänkt sig mer fotboll såklart, säger Tyra Lundén.