Leif Eriksson på sitt kontor hemma i lägenheten i centrala Uppsala. Han blev staden trogen efter att den aktiva karriären tog slut.
Huvudpersonen själv blev kvar i Uppsala efter avslutad karriär. Han bor i en mysig lägenhet i centrala staden och missar nästan aldrig en Siriusmatch på Studenternas. Men frågan är vilken klubb som ligger honom varmast om hjärtat: Köping, Djurgården eller Sirius?
Leif Eriksson med 49 landskamper under tio års tid (1962–1972) är en av svensk fotbolls stora profiler. Han spelade VM 1970 och blev utsedd till Frankrikes bäste importspelare på 70-talet.
Vilken Siriusspelare skulle kunna hota honom på en topp 100-lista?
– Meritmässigt ligger jag bra till. Jag slår nog Roland Grip och Hasse Selander tack vare min proffskarriär i Frankrike, men nackdelen är att jag spelade så kort tid i Sirius, säger Leif Eriksson, som nyligen har fyllt 80 år och hyllades bland annat av sin franska klubb Nice.
När han kom till Sirius 1967 var han landslagsman. Trots att Sirius spelade i den näst högsta divisionen behöll sin plats i blågult. Ett år senare, 1968, var han med och förde upp Sirius till klubbens första säsong i allsvenskan.
– Kvalet 68 är mina bästa minnen från Sirius. Först slog vi Landskrona (1–0) och när vi vann mot Sandviken (3–0) i den andra omgången säkrade vi en plats i allsvenskan. Vi hade ett ruggigt bra lag den säsongen. Bra målvakt, bra försvar, ett spelande mittfält och ett bra anfall, säger Eriksson, som dock inte följde med Sirius till allsvenskan. Han skrev på för Örebro SK.
Efter proffskarriären i Frankrike kom Leif Eriksson tillbaka till Sirius 1977. Laget spelade i division II då (näst högsta serien) och den förre anfallsspelaren blev libero. Sirius inledde serien med flera segrar och hade 10–0 i målskillnad. Det var då som uttrycket "Leffevallen" myntades för första gången.
Så visst spelade Leif Eriksson en hel del säsonger i Sirius. Därav förstaplatsen på listan.
Leif Eriksson går upp i en nickduell mot Landskronaförsvaret i det allsvenska kvalet 1968. Trångt på ståplatsläktaren mot Sjukhusvägen.
Men det här med att jämföra fotbollspelare över generationsgränserna är knepigt, och så var det även när Leif Eriksson kom fram som en ung spelare på 60-talet.
– Vi jämfördes med Gunnar Nordahl och de spelarna, och det var lika svårt att jämföra då som det är idag. På Nordahls tid "gick" man fotboll, på min tid "joggade" man fotboll och idag "springer" man fotboll.
När Eriksson var ung gick det dessutom att kombinera idrotter på elitnivå, som bandy och fotboll.
– Men när vi (i Sirius) fick Torsten Lindberg som tränare var han inte glad över att jag spelade bandy. När han (Lindberg) presenterades som tränare på hotell Hörnan fick han frågan av en supporter vad han tyckte om bandy.
Svaret från Lindberg på supporterns fråga kom snabbt: Bandy? Det kan man lika gärna lägga ner!
När Leif Eriksson spelade i Sirius bestod i stort sett hela landslaget av spelare från allsvenskan. Visst, det fanns pengar i allsvenskan även på den tiden, men i princip alla spelare jobbade eller studerade vid sidan om fotbollen. Det var två träningar i veckan.
– I Djurgården var det en ruggig disciplin. När jag kom dit som ung spelare fick man känna på djurgårdsandan direkt. Det var ingen som höll tillbaka på träningarna och att ta det lugnt var inte att tänka på. Många gånger var det hårdare på träningarna än på matcherna.
Djurgården är en av tre klubbar som ligger Leif Eriksson varmt om hjärtat. Sirius och moderklubben Köping är de andra.
– Jag vinner varje gång som Sirius möter Djurgården. Men det är klart att Djurgården betydde mycket för mig. Det var dit jag kom som ung och det var där som jag vann SM-guld.
Sverige har slagit Norge i EM-kvalet 1967 och Sveriges målskyttar poserar för fotografen. Fr v: Inge Danielsson (1 mål), IK Rex-bördige Tom Turesson (2) och Leif Eriksson (2.)
Leif Eriksson ser alla Siriusmatcher på Studenternas och bara ett par av Djurgårdens matcher på Tele2 Arena. Det geografiska avståndet kan förstås vara en stor anledning till detta. Men en sak är säker: båda klubbarna tar hand om sina gamla spelare.
– Sirius och Djurgården jobbar bra på det sättet, de tar hand om oss äldre spelare och visar uppskattning och det är inte alla som gör det. Jag har aldrig hört något från Örebro, där jag spelade ett par säsonger.
Till sist: Vad tycker Leif Eriksson om tvåan och trean på listan?
– Roland (Grip) är en helt underbar kille, förutom en bra fotbollsspelare. En ödmjuk person. Hasse Selander var en modern back som var bra offensivt. När "Totte" Furukrantz (fd Siriustränare) fick problem med målskyttet flyttade han upp Selander som center och han var lika bra där. Båda är värdiga en pallplats på en sådan här lista.