Sprakande fotboll med vackra mål och en publiksiffra som ger eko i hela fotbollsvärlden. Så går det att sammanfatta söndagens Stockholmsderby. Det har blivit en vana att utländska journalister besöker matcherna och blir sällan besvikna. De kommer knappast för den allsvenska fotbollens kvalitet utan enbart för läktaruppvisningen.
Ett par minuter efter slutsignalen urartade dock situationen. Scenerna har få missat, supportrar drabbade samman i fullt slagsmål och bengaler flög mellan läktarna. Många hade hunnit lämna arenan och få oskyldiga lär ha kommit i kläm, men det är knappast någonting våldsverkarna kan garantera.
Tonläget var uppskruvat efteråt. Journalisten Robert Laul stod inte bara på den kritiska sidan utan drog det ett par steg längre och problematiserade precis allting som har med supporterkultur att göra. Det är visserligen det han också ägnat exakt varenda minut åt de senaste åren. På den andra sidan stod podcastprofilen Thomas Wilbacher. Hans ståndpunkt byggde snarare på att det inte går att plocka russin ur kakan. Vill vi ha högljudda läktare, fenomenala tifon, rivalitet och publikfester så får vi också räkna med incidenter där folk går över gränsen ibland.
Wilbacher har rätt i två saker. Det går inte att önska en kultur som inte existerar. Hela den här folkfesten bygger på rivalitet och ultraskultur. Det går inte att skära ner på den biten, i tron om att alla ska uppföra sig exemplariskt utan att det är på bekostnad av det vi älskar. Är det synonymt med att våld är okej? Nej, men det påstår också väldigt få av de på Friends Arena. Det andra är att läktarna trots allt är tryggare än det var för 20 år sedan. Mer publik men ändå mindre stök. Det låter som att supporterkulturen mår ganska bra.
Med detta synsätt blir det dock svårt att göra en gränsdragning. När ska vi acceptera att det är en del av kulturen och när ska vi fördöma det kraftfullt? Det är naivt att tro att fotbollen skulle kunna undvika debatt. Utbryter slagsmål med ett hundratal inblandade där pyroteknik görs om till vapen, kommer det att bli rubriker. Människor som inte känner sig hemma på en fotbollsläktare kommer med all rätt att göra jämförelser kring var i samhället detta accepteras annars. Det är att för enkelt att säga: Det hör till!
Var befinner sig Uppsala i detta? Sirius har haft en rejäl supporterökning och det har medfört några incidenter. Här pratar vi dock inte om urartade slagsmål under matcher. Siriussupportrar som tycker det blivit för mycket stök ska det givetvis lyssnas på, men vi ska heller inte tro att det är en åsikt från majoriteten. Det som hänt med supporterkulturen i Uppsala tycker många är fantastiskt och det är inte bara blåsvarta supportrar. Sirius och Uppsala beröms från hela landet.
Incidenterna lokalt kommer att bli fler, men här kanske det faktiskt går att plocka några russin ur kakan. Det finns ingen historisk kultur av våld i Sirius. Folk kommer agera olämpligt ibland, men gränsdragningen behöver inte bli lika svår som i Stockholm. Sirius blir varken AIK eller Hammarby på gott och ont. Då blir det också ytterst viktigt att inte svartmåla supporterkulturen utan fördöma enskilda handlingar som en förhållandevis liten del av denna unika kultur. Det borde vi klara av i Uppsala.