Det är underlaget som har varit i fokus inför matchen och det kom att spela en stor roll även när domaren hade blåst igång matchen. Sirius är ett helt annat lag på konstgräs jämfört med gräs. Hela det snabba kortpassningsspelet bygger på att bollen ska rulla snabbt och obehindrat. När den inte gör det får man problem. Och problem fick man i Värnamo. Hemmalaget var stundtals klasser bättre och det var ett tag sedan jag såg Sirius så tillbakatryckt av ett lag som inte forcerade. I 47:e minuten ställde sig Theodor Olsson, för dagen huvudtränare, upp och applåderade. Vad vet jag inte riktigt, kanske att det fortfarande stod 0–0.
Jämför man med Värnamo så var det påfallande hur dåligt vissa spelare i Sirius hanterade underlaget. Mycket av Sirius spel handlar om att wingbacksen ska komma runt på kanterna. Där kunde man nästan lämna WO. Både Aron Bjarnason och Laorent Shabani hade minst sagt problem med bollbehandlingen och tappade ut bollen gång på gång, även när man inte var pressade.
Det är helt klart Sirius som får vara nöjdast med poängen. Man kom undan med blotta förskräckelsen. Theo Olsson var nöjd med arbetsinsatsen, supernöjd till och med. Det är väl det man får ta med sig förutom poängen. Poängen tror jag dock blir värdefull för fler lag kommer att få problem på Finnvedsvallen, den saken står klar. Värnamo känns som en pigg nykomling som har en idé och följer den. För Sirius är det tur att man spelar de flesta matcherna på platsgräset.
Premiären på Finnvedsvallen i allsvenskan förde mig annars tillbaka till när allsvenskan gjorde premiär på Studenternas 2017. Läktarstrukturen var liknande, inga laguppställningar fanns att tillgå och speaker fick uppmana de knappt 3 000 att applådera för att det minsann vankades allsvenskt spel. Presskonferensen skedde i bakom ett större partytält och ingen tycktes ha någon koll på vad som hände. Och vem kan klandra varken Värnamo eller Sirius på den tiden när man aldrig varit på den stora scenen förut.
Till sist. Klart bäst i Sirius var den tillresta klacken.