”Aj, helvete, helvete, nej, nej, nej”. Maria Poli vred sig i smärtor på Studenternas plastgräs. Att det här var en allvarlig knäskada kände både hon och publiken direkt. Det var hjärtskärande att se, fruktansvärda scener. Maria Poli hade äntligen hittat glädjen i Uppsala igen efter en stökig vår i Älvsjö. Tre mål på tre matcher, äntligen på väg mot allsvenskan och sedan försvinner allt. Ett ögonblick, en sekund, en vridning. Sportens allra sämsta sida. Jag tror ingen på Studenternas inte blev tagen av att se anfallarens tårar rinna ner för kinderna. Hon har kämpat hårt, tagit den långa vägen och besegrat en korsbandsskada för sex år sedan. Jag hoppas att vi får se Maria Poli tillbaka på planen snart och man lider verkligen med henne.
Och vad är det för förbannelse som vilar över Uppsala i år? Ella Gunnarsson gjorde en fin debut mot Lidköping. Kort senare drog hon korsbandet på träning. Samma sak drabbade kort senare stortalangen Clara Leffler och nu samma sak med Maria Poli. Tre, förmodade, korsbandsskador under samma säsong på tre anfallare. Hemskt.
Kvar står Uppsala med Moa Öhman och oprövade Ida Andersson Weidenberg. Det här var verkligen inte vad laget behövde inför de sista tio matcherna i serien. Mot Morön tappade man vad som såg ut att vara en klar seger till oavgjort och man kanske inte ska dra det allt för långt, men känslan är att skadan på Poli faktiskt kan kosta avancemanget. Jag säger inte att det blir så, men det kan bli så.