Det började så bra för Dalkurd den här säsongen trots en del dåliga resultat. Efter ”Brati-kuppen” i vintras kändes det som att klubben fick mer engagemang och framför allt fick man en hel drös nya medlemmar. Mesut Meral kom in med Dalkurd i sitt DNA och ville bygga något långsiktigt. Några månader senare var han borta efter meningsskiljaktigheter om just hur det där långsiktiga skulle se ut. För är det något man vet med Dalkurd så är det att långsiktighet inte ingår i klubbens DNA, men det gör däremot kaoset. Sedan Dalkurd flyttade till Uppsala vintern 2018 så har kaoset alltid lurat runt hörnet.
De lugna stunderna har varit få. Det har varit ägaravhopp, ständiga konkurshot, spelarförsäljningar och tränarskiften. Och Paul Olausson, som ändå fick lite tid, han fick inte ihop det i stället. Därför var man väl knappast förvånad när Dalkurd inför årets viktigaste match sparkade nye tränaren Azubuike Oliseh efter att denne kört sönder spelartruppen på träningarna och dessutom gått till personangrepp mot utvalda spelare. Kaos, kris och superettandrömmarna i papperskorgen? Det trodde nog många, även jag var där och funderade.
I det läget, när det brann runt hela Dalkurd, då har man visat sig vara som bäst. Att med de förutsättningarna besegra Sandviken i en måstematch är otroligt imponerande. Att följa upp det med att besegra Luleå borta är också starkt. Sandviken darrar samtidigt och nu är Dalkurd plötsligt bara en poäng från kvalplatsen. Det kändes omöjligt för bara någon månad sedan trots att ordföranden Alan Dogan sa till mig att man trodde stenhårt på det. Nu kan det mycket väl bli realitet. Spelartruppen slöt sig samman mot Oliseh och kanske är det receptet. En enad spelartrupp mitt i kaoset utåt, en spelartrupp som nu mår bra igen.
Klart är i alla fall att Yasin Aras, som är tillfällig huvudtränare, inte gjort många fel hittills. Nu vet jag inte hur klubbledningen tänker, men varför ändra ett vinnande koncept? Och i truppen blommar Rassa Rahmani igen, sommarens förvärv levererar och Arian Kabashi gör lite som han vill.
På sikt är jag övertygad om att Dalkurds existens är i behov av långsiktighet och lite lugn. Ett par säsonger utan finansiella problem, sportchefer in och ut och kortvariga tränare. Den här säsongen har dock kaoset lyft Dalkurd mot superettan igen. Jag blir aldrig klok på det laget.