Det såg länge bra ut för Uppsala 2022. Man stormade fram, förlorade inga matcher och krossade allt som kom i vägen. Sedan tog det stopp. Det började med att Taryn Ries gick sönder och med sig tog en stor del av Uppsalas anfallsnycklar hem till USA. Maria Poli kom aldrig tillbaka och sedan följde totalt misslyckade sommarförstärkningar innan laget tappade huvudet i avgörande matcher mot Bromölla och Mallbacken. Direktplatserna försvann och i stället blev det ett kval där man var helt utan chans mot BP.
Vad ska hända med Uppsala och vad vill Uppsala? Målet är att bli en etablerad allsvensk förening. Även om Uppsala hade gått upp i år så hade man i mina ögon inte haft någonting där att göra. Man hade åkte ur direkt och har inte grunden för att etablera sig just nu. Uppsala fotboll är en startup som man hade kunnat starta i vilken stad som helst. Det är därför man har svårt att locka publiken till Studenternas och därmed skapa en hållbar ekonomi som inte är beroende av bidrag. Titta på IFK Norrköping som gick upp. Det är något helt annat. Det är framtiden.
Med den budget Uppsala har haft kan jag dock tycka att man ska gå upp. Laget man startade säsongen med var tillräckligt bra för det. Problemet? Att laget man avslutade säsongen med inte var i närheten. Visst kan man skylla på skador, men Uppsala hade både möjlighet och pengar för att klara skadorna i somras. I stället satsade man på dyra kontrakt med Brooke Jenkins och Cathrine Buccat Graversen samt plockade in Cassandra Larsson. Det har inte varit tillräckligt bra och inte gjort laget bättre, snarare sämre. Dyra avtal som också skakat om i omklädningsrummet och sänkt moralen.
Uppsala förlängde Jonas Valfridssons kontrakt med fem år inför 2020. Jag gillade det draget. Det är inte vanligt inom damfotbollen och Valfridsson har gjort resultat som Uppsala inte varit i närheten av tidigare. Efter succé, misslyckanden och bråk så är det två år är kvar på avtalet. Frågan är om det inte vore bäst för båda parter att gå vidare från varandra. En fågel har viskat i mitt öra att det kan bli så. Och jag tror att det kanske vore bäst för samtliga parter. Frågan är om Jonas Valfridsson kan ta det här så mycket längre – och om Uppsala vill fortsätta satsa allt på en allsvensk universallösning. Jag är tveksam.