Norge förlorade med hemska 8-0 mot England, som senare vann EM på hemmaplan.
Svansföringen var hög inför mästerskapet. Det hade till och med pratats om medaljmål. Och allt började ju bra för norsk del med seger med klara 4–1 över Nordirland, men sen ...
Den tidiga blödningen mot hemmanationen England gick inte att stoppa. Den svidande förlusten stannade först vid hemska 8–0.
Martin Sjögren stod vid sidlinjen och led och efteråt fick han stå till svars.
Norge hade ytterligare en match på sig, mot Österrike, för att kunna reparera skadan men såren var för djupa för att kunna läka och det blev en ny förlust, 0–1.
– Den smällen ... vi blev ju förödmjukade inför hela fotbollsvärlden. Den var tuff, framförallt för spelarna. Vi var lite för långt nere för att komma tillbaka. Österrike är annars ett land som Norge ska slå oftare än förlora mot, säger Sjögren, som hade kontrakt över VM 2023 men som fick lämna sin post bara veckor senare.
– Det blev ett ganska bra avslut med förbundet, inga konflikter, och jag var väl i slutfasen ändå med Norge. Men jag hade velat slutat på ett annat sätt. Efter det åkte jag direkt och såg grabben spela Gothia Cup för att snabbt få annat att tänka på. Jag hade ändå varit i Norge i nästan sex år och tre mästerskap, det är en lång period, och det behövs lite tid för att utvärdera och reflektera.
Hur upplevde du kritiken?
– Media är ju media. Det var ju kritiska röster men samtidigt inte så konstigt när man förlorat så stort som vi gjorde mot England och därefter ska vi ju ha kritik. Och kritiska röster finns det ju alltid. Men jag har haft ett väldigt bra team samt en väldigt bra relation till Lise Klavenes som är förbundets ordförande. Det var därför det blev ett odramatiskt avslut.
Hur gick du ur det där?
– Det här är första nedturen (motgången/missräkningen) kan man säga. När man summerar det är det en tuff erfarenhet men klarar man av att hantera det är det en jävla lärdom. Jag har lärt mig oerhört mycket om ledarskap, hur man hanterar media, hur man hanterar grupper när det går dåligt, ledarteam, och jobbiga saker man går igenom. Inom fotbollen vill säga, det är ingen som har dött.
2016 vann Linköping och Martin Sjögren SM-guld. Det var Sjögrens tredje SM-guld.
När UNT når Gimosonen står han hemma i trädgården i Linköping och krattar löv. Det är i Linköping han och familjen haft sin bas sedan han tränade LFC i damallsvenskan. Efter dubbla guld tidigare som tränare för Ldb Malmö blev han även svensk mästare med Linköping 2016. Sedan dess har han alltså varit förbundskapten för Norge.
Just nu står han utan uppdrag.
– Det var en period efter mästerskapet som var ganska lugn. Under hösten har kommit några förfrågningar och nåt erbjudande men inget som känts helt hundra och som jag varit redo att gå in i. Men jag är redo att dra igång, jag vill tillbaka till fotbollen.
Och mest verkar suget finnas för klubblagsuppdrag igen.
– Det är mer klubb som känns aktuellt. Jag har varit i landslaget under en lång period och det är speciellt. Det blir intensiva perioder men lite tid med spelare och team. Nu hade det varit mest intressant med klubb men man ska aldrig säga aldrig. Och dam eller herr spelar ingen roll, även om det blivit damsidan för mig nu bara.
Vad gör du om dagarna?
– Det har blivit lite studiebesök och jag har varit inne i lite anställningsprocesser. Man förbereder presentationer och det är ett bra tillfälle att fundera över ledarskap och taktisk aspekter i spelet. Det gäller att hålla sig lite "up to date". Och att reflektera. Jag har lite föreläsningar och tittar på lagen man eventuellt fått en förfrågning ifrån.
Vad är det för nivå på förfrågningarna?
– Det har varit lite olika. Det har varit nåt landslag men då var jag inte redo. Sedan lite klubbar runtomkring i världen. Det är nästan mer från utlandet än Sverige. Det är inte helt tyst i alla fall.
Sirius som ser ut att behöva leta ny tränare ska inte ha hört av sig men Sjögren lyssnar om Ola Andersson ringer.
– Det hade varit skitspännande. Det är spännande med svenska fotbollen med hur man lyckats i herrallsvenskan publik- och intressemässigt, säger han.
Kontakten med Gimo är inte längre så tät men han har lite släkt kvar och under hösten gjordes ett återbesök i hembygden.
– Det är inte superofta jag är där men jag var inbjuden av Gimo IF för att hålla i ett litet föredrag och en träning. Det var superkul att vara hemma och se hur det ser ut. Det är klart att man ställer upp för moderklubben.
Martin Sjögren är fostrad i Gimo IF och var tidigare under hösten inbjuden till moderklubben för att hålal i ett föredrag och en träning.