Det var mitt under sommaren som han på träning drabbades av ytterligare en korsbandsskada – den fjärde i karriären. Sedan dess har Siriusanfallaren hållit en låg profil, men i 3–4-förlusten hemma mot Örebro i måndags syntes han på läktaren.
Det var ett tag sedan han var och såg en match.
– Jag skadade mig sista juni och har varit på någon träning efter det. Senaste matchen jag såg var nog Häcken hemma (22 juli som slutade 2–2), så det var ett tag sedan. Men jag har haft knäskydd och kryckor, som jag har kastat i går (måndag), så nu passade det bra med match. Det var kul att träffa grabbarna, men tråkigt att vi inte kunde vinna, säger Ante Björkebaum.
Varför har du inte varit på matcherna, beror det på kryckorna?
– Ja, dels det. Sedan har jag gjort andra saker på helgerna som jag har prioriterat. Men det ska bli lite mer nu de sista matcherna, fortsätter anfallaren som sedan augusti har börjat jobba på en revisorfirma i Stockholm där han bor.
– Jag måste ju fylla dagarna med något, lägger han till.
Korsbandsskadan är som sagt den fjärde (tre i vänster knä och den senaste i höger) för anfallaren. Björkebaum är för övrigt en av flera i Sirius trupp som har varit med på hela framgångsresan från division I till allsvenskan.
Nu kan det vara färdigspelat då kontraktet löper ut i vinter.
– Jag tänker på det här dagligen, men har inte kommit fram till något beslut än om jag vill fortsätta eller inte. Tidigare när jag har skadat mig så har jag bestämt mig ganska direkt att jag bara ska tillbaka, men det har jag inte gjort nu. Så jag tvivlar verkligen. Det känns som att det är en lång väg tillbaka. Fast jag vet ju att det går, men jag vet inte om jag har motivation nog att göra det den här gången, säger Björkebaum.
Är det riskerna för men i framtiden som oroar?
– Jag lite, men de riskerna finns redan eftersom jag har opererat knäna så många gånger. Det vore ett under om jag inte får men.
Vad handlar det om för men?
– Vanligtvis när man har haft broskskador så får man en artros, men jag tänker mig att utvecklingen går framåt hela tiden så jag hoppas kunna klara mig ganska bra. Jag vill ju gärna hålla på med racketsporter som jag gillar mycket och kanske även återuppta mitt alpina intresse. Jag vill inte förstöra det om jag ska spela fotboll igen.