Det har varit blod, svett och tårar. Jag har följt Gusks resa sedan satsningen på allvar drog i gång 2015 och flera gånger har jag varit övertygad om att man skulle ta hem seriesegern, men det har alltid varit något i vägen. I år kunde dock inget stoppa Gusk. Slå upp välförtjänt i ordboken och ni hittar en bild på Sofia Fors och de andra Guskspelarna. Just Sofia Fors har varit briljant hela säsongen och det är något av ett slöseri att hon inte spelar högre upp i seriesystemet. Bara därför måste Gusk gå upp.
Som Gusk har kämpat. Det har inte varit någon dans på rosor, men man har inte gett upp. Med Jocke Mattsson och Christer Angeldahl vid rodret sattes den första pusselbiten på plats. De har hittat en perfekt mix av rutinerade rävar som Åsa Vallgårda, Elva Fridjonsdottir, Fors, Caroline Lundberg och Moa Mattsson. 97-gänget med Malin Forssner, Josefin Lindström och Elin Åkerman blandat med flera yngre ess, exempelvis Linn Jansson och Lydia Carlsson Lundberg. Och då har jag bara nämnt några. Det här laget har egentligen inga svagheter och jag tror faktiskt man skulle klara sig helt okej i elitettan redan i dag.
I år kunde inget stoppa Gusk. Nu väntar ett kval, men jag har svårt att se det här laget misslyckas. Man är för bra för nivån och nästa år har Uppsala två lag på elitnivå på damsidan. Det har varit sju års slit, men snart är man där. Jag tror de flesta håller med mig när jag skriver äntligen.