Egentligen ska det inte gå, men Dalkurd är inte som andra klubbar. Det pratas ofta om röd tråd, kontinuitet, lugn och ro för att nå framgång. Dalkurd har inget av det där, men likförbannat har man lyckats. I början av året var det uppror då man planerade att byta namn till Brati FC. Jag minns att jag pratade med målvaktstränaren Jonas Bylund efter en träning och han bara skakade på huvudet åt allt som hände. Namnet blev visserligen kvar, men det har inte saknats dramatik under säsongen ändå. Tränarbyten, ett helt nytt lag i princip, en tränare som tvingas avgå efter att i princip mobbat vissa spelare, en ordförande som hoppar av och blir fotbollsagent och en 27-åring som kliver in och gör mirakel. Då har jag säkert missat något. Man skulle, och borde, göra en spelfilm om Dalkurds 2021 egentligen. Är det någon som har numret till Steven Spielberg?
Jag minns när Dalkurd var åtta poäng från andraplatsen och jag pratade med dåvarande ordföranden Alan Dogan. Han sa att han och klubben fortfarande trodde på kvalplatsen. Jag ska erkänna att jag i andra sidan telefonen bara skakade på huvudet. Det ska ju inte gå. Det går emot allt vi vet, men det är också det som är tjusningen med idrotten. Yasin Aras kom in, Dalkurd vann måstematchen mot Sandviken och sedan har inget kunnat stoppa laget. Man kom tillsammans efter att Azubuike Oliseh fick sparken och har blivit ett superettanlag.
För mig är saken solklar. Det här är årets idrottsprestation i Uppsala. Det skulle inte gå, allt talade mot Dalkurd, men i ett iskallt Göteborg står den här brokiga skaran som hjältar. Och Yasin Aras, jag saknar egentligen ord. Mondo Duplantis vann OS-guld på den största av scener i somras, men frågan är om inte Dalkurd vann så mycket mer 2021. Det här året och avancemanget har gett Dalkurd som förening tron tillbaka efter några tunga år i Uppsala. Och man gjorde det på det mest osannolika av sätt. Det är bara att lyfta på hatten.