Albin Palmlöf (t.h) har betytt mycket för Albin Ekström (t.v) under hans tid i Sundsvall. Palmlöf själv slutade inför denna säsong av samma skäl, psykisk ohälsa. Han spelar idag i division 4 hemma i Sundsvall. Men Ekström hoppas på att kunna locka över honom till SAIF. I mitten Anton Eriksson.
Inför gymnasiet lämnade 21-årige Albin Ekström moderklubben Sunnersta AIF och Uppsala för Sundsvall och “Giffarna”. Att det blev GIF Sundsvall och inte exempelvis Sirius, var för försvararen ingen självklarhet.
– Först blev jag kallad till ett landslagsläger på sommaren 2016 och blev då kontaktad av en del klubbar. Jag hade några möten och var nere och testade med bland annat Kalmar FF. Det fanns ett gäng klubbar att välja på och Sirius var en av dem.
På landslagslägret för U15 blev han övertygad av Albin Palmlöf som redan spelade i GIF Sundsvall.
– På det här landslagslägret stötte jag på Palmlöf då vi hade samma agent. Både han och agenten pratade väldigt gott om Giffarna vilket lockade över mig. Efter lägret åkte jag upp och körde med dem och det klickade bra, det var där jag ville köra. Det kände jag inte på något annat ställe.
Han flyttade hemifrån som 16-åring och bodde själv under hela tiden i Sundsvall. Något som han i efter hand inte riktigt förstår hur han klarade av. Det kan ha varit starten till att hans mående började försämras. Men oavsett har han mycket att tacka Albin Palmlöfs familj för.
– Det var en tuff omställning och jag var inte gammal när flyttlasset gick. Men jag fick hjälp av klubben och skolan så det funkade bra ändå. Jag bodde även hos familjen Palmlöf till jag fick min lägenhet, de var som en extra familj för mig. Vilket jag är djupt tacksam över.
Albin skrev A-lagskontrakt med Sundsvall i januari 2020, senare samma sommar tog han studenten. Han trivdes och det gick bra i skolan, men på fotbollsplanen var det ett tuffare år på grund av flera återkommande skador.
– Det var mycket motgångar på grund av flera fotskador och det var här jag började få tankar på om jag verkligen ville göra detta på den här nivån. Jag tänkte att det blir bättre, att det bara var en ”vanlig” svacka. Att det kommer och går utan att det är allvarligt.
Fotbollsspelaren Albin Ekström öppnar nu upp om sitt mående som ledde till att han slutade i GIF Sundsvall.
Drygt ett och ett halvt år senare, blev det periodvis lite bättre tack vare sommarledigheten. Men Albin berättar att han inte hann landa riktigt. På sensommaren brast det till slut. Laget skulle spela bortamatch och dagen innan avresa sa kroppen stopp.
– Då kände jag att det inte går, jag klarade inte av det längre. Det var lite droppen som rann över. Jag ringde hem och till tränarna för att förklara hur det var. Jag kände att jag inte var lycklig.
Albin tog en paus och lade från sig allt som hade med fotbollen att göra under en månad. Han åkte hem till Uppsala och försökte landa hos familjen. Något som hjälpte.
– Det var nyttigt för mig och jag kom fram till att jag ville tillbaka och åtminstone försöka spela fotboll igen. Mestadels för att försöka bekräfta om valet att sluta var rätt beslut eller inte. Jag kom tillbaka till laget och körde säsongen ut. Men mådde lika dåligt som innan.
– Det var jobbigt att erkänna för sig själv i början, att behöva berätta att jag inte ville vara någon del av det här längre. Det är det värsta jag har gjort. Samtidigt som det var skönt att kunna säga som det var. Laget tog det väldigt bra och stöttade. Det var några som sa att de kände igen sig lite. Då kände jag mig inte ensam längre.
Han upplever att det inte är många som förstår vad det är som krävs för att vara elitidrottare på hög nivå. Hur seriös man behöver vara, all kraft och energi som läggs ned och att självklara saker för andra, som en middag, bio eller gå på fest måste prioriteras bort.
– Man kan inte ta semester när man vill och totalt kanske det är 2–3 veckor på ett år. Men då är det inte semester fullt ut, eftersom man måste tänka på vad man gör och äter hela tiden. Oerhört sällan man får en riktig vila. Livet blir väldigt begränsat. Någonstans handlar det om att man verkligen måste älska att idrotta och där kände jag att det är en del i problemet, jag orkade inte offra lika mycket längre, det var inte värt det. Man vill ju inte vara den där tråkiga som säger nej jämt.
Vad hade du gjort annorlunda om du hade kunnat?
– Jag hade tagit hjälp från en idrottspsykolog, egentligen direkt när jag tog steget upp i A-laget. Då hade jag fått mer hjälp och kanske hade det då slutat annorlunda. Jag gjorde inte det och där blev de lite fel. Det är också ett tips till andra, var alltid ärlig mot dig själv, det är för din skull du idrottar och ta hjälp direkt innan det är för sent.
Just att våga söka hjälp och prata med någon är något som Albin upplever att många inte vågar göra. Det är inget man pratar om eller vågar belysa. Speciellt bland unga män, som kanske lider mest.
– Känslan är att det är lite tabubelagt, vilket det inte ska vara. Det är speciellt bland killar som jag upplever att problemet finns och lite där var jag själv. Det var svårt att erkänna för sig själv. Det är lätt att bara vifta undan det. Där måste vi bli bättre på att göra det lättare att prata om sådana grejer. Det är inte värt att gå och bära på det.
21-åringen under en match med Giffarna under 2020-års säsong. Han sista i elitkarriären, åtminstone hittills.
En av huvudanledningarna bakom måendet var all stress och press runt fotbollen. Man skulle alltid visa upp det bästa, vara en förebild för de yngre och samtidigt inte svika någon. Mitt i alltihopa fanns media.
– Mest press satte jag på mig själv, men det kom också från laget, staden, supportrarna och så vidare. Klubben hade hjälpt mig med bostad, bil, skola, jobb och alltihopa. Då vill man inte svika dem. Samtidigt skrivs det mycket i media. Man fick lära sig att inte gå in och läsa något, för det påverkar en oavsett, exempelvis betyg efter matcher. Jag förstår att det ger läsning, men tänk om man skulle göra så på alla yrken, exempelvis på läkare, det skulle bli ganska surrealistiskt. Man får försöka använda det som tändvätska och inte bry sig.
Sunnerstaprodukten är nu hemma igen i Uppsala och "SAIF". Det var där allt en gång startade.
I vintras började han spela hemma i Sunnersta igen.
– Jag är där för att ha roligt, få tillbaka glädjen i fotbollen igen och umgås med polarna. Jag tror inte jag kommer att ta upp elitsatsningen igen. Inte som jag känner nu iallafall, men man vet aldrig.
Det har gått ett och ett halvt år sedan du lämnade Giffarna, hur mår du idag?
– Nu mår jag bra, jag har kommit i gång med livet lite med jobb och kompisar igen. Jag jobbar lite extra som idrottslärare. Det är kul att försöka ge barnen lite vägledning både inom idrotten och utanför. Man kan nog säga att jag är tillbaka till den vanliga Albin igen.