En ung Robert Åhman Persson skriver autografer i samband med en U21-samling i Uppsala.
2003 lämnade en 16-årig Robert Åhman Persson Bälinge, där han hade börjat spela fotboll som fyraåring, för spel i AIK. 17 år senare är karriären över efter spel i flera av landets största klubbar och även i den portugisiska högstaligan. UNT träffar ”Råp” utanför den tillfälliga bostaden i Stockholm bara dagar efter beskedet att knäet sätter stopp för fortsatt spel i Sirius.
– Jag har bearbetat det ett tag, men just den dag det blev officiellt så var det tungt, det blev jobbigt, säger Åhman Persson.
I samband med beskedet haglade det in hyllningar och lyckönskningar från alla möjliga håll.
– Jag har inte hunnit ta in allt, jag var lite chockad att det blev så mycket. Jag har faktiskt inte ens läst allt utan sett att det har varit väldigt mycket kommentarer. Jag fick väldigt mycket sms också, jag satt typ tre timmar och svarade på sms efter det blev officiellt.
Han gjorde allt han kunde för att ta sig tillbaka från den knäskada han ådrog sig i den tredje omgången i fjol. Han säger själv att han fysiskt aldrig varit i så bra form som nu eftersom han tränat så hårt för en comeback. Så blev det dock inte och i stället kan han blicka tillbaka på en imponerande karriär inom elitfotbollen.
– Jag har inte reflekterat så mycket utan verkligen levt i nuet. Jag är väldigt tacksam, jag har fått olika klipp skickat till mig nu och då blir man lite nostalgisk när man ser bilder på sig själv när man var ung och lovande och jag är inte en nostalgisk person egentligen. Det är vissa grejer man inte sett på tio år, nästan från VHS-tiden.
Om någon hade sagt till dig att du skulle få den här karriären när du var 16, vad hade du sagt då?
– Då hade jag tagit den alla dagar i veckan. Mitt mål tidigt var att bli fotbollsproffs, men sedan blev jag realistisk och ville kunna försörja mig på fotboll. När jag väl nådde det målet relativt tidigt har jag strävat uppåt, uppåt och uppåt, men samtidigt är det få förunnat att leva på fotboll i 16 år. Med lite flyt hade jag så klart kunnat fått något bättre kontrakt, men någonstans var det så bra jag var och det är jag stolt och tacksam över. Det är väldigt mångas dröm att få spela.
Vi backar bandet till uppväxten i Bälinge och som son till förre Siriusspelaren Staffan Persson så var steget till fotbollen inte särskilt långt.
– Jag fick debutera ganska tidigt i A-laget när jag var 14 år i division III, det var jäkligt stort då. Man spelade med män och jag var bara en liten pojke, minns han tillbaka.
Han värvades tidigt till AIK, en både tuff och utvecklande flytt.
– Jag kände direkt att jag låg långt efter många där, rent tekniskt och taktiskt. Skolningen som de hade fått, även om jag gick Gränby fotbollsgymnasium, var på en annan nivå. Jag kände att det gällde att jobba och det var väl där som det hände något, att jag utvecklades ganska fort, säger Åhman Persson och fortsätter:
– Det var en relativt tuff miljö för jag kom ändå utifrån som någon form av värvning redan då, uppsnackad till AIK:s juniorlag. Tonårsgrabbar i ”Gnaget” och så kommer någon bonde från Uppsala liksom. Jag var ganska trygg och bestämd redan då så jag körde bara och allt eftersom så blev vi ett bra lag och jag har fortfarande bra kontakt med många.
Efter att ha slagit sig in i AIK:s A-lag så gick resan vidare till danska Viborg för att få mer speltid.
– Det var en tung tid för det var fem, sex äldre spelare som slutade och vi var ett gäng 20-åringar som skulle ta deras plats. Vi fick inte ihop det som lag och det jag minns var att det var en alibisäsong.
Det blev 12 U21-landskamper för "Råp", här mot Frankirke.
Efter bara ett år tog han Öresundsbron tillbaka till Malmö FF. Enligt ”Råp” själv tack vare bra prestationer i det svenska U21-landslaget som gjorde att hans varumärke var fortsatt starkt trots en halvdan säsong i Danmark.
– Det var rörigt, men jag spelade nästan hela tiden. Jag började som mittback i Malmö och jag tror att vi hade sex mittbackar, men att jag inte spelade två matcher i rad med någon. Alla blev skadade runt mig. Det var Daniel Andersson, Jimmy Dixon, Gabriel, Anders Andersson och Markus Halsti, hur många som helst, minns han.
Åhman Persson jublar efter ett mål i Malmötröjan.
2010 började Malmö FF gå riktigt bra och man vann SM-guld senare under hösten. Åhman Persson fick se sig utkonkurrerad på mittfältet av Wilton Figueiredo och Ivo Pekalski. Som tredjeval stod han för en fin vår med flera mål. Under sommaren hörde dock AIK:s nye sportchef Jens T Andersson av sig. Uppdraget var att rädda de regerande mästarna kvar i allsvenskan.
– Jag tvekade, jag hade det ganska bra i Malmö och vi låg i toppen, men han sa att jag skulle till AIK och spela varje match. Jag hade aldrig lämnat Malmö om det inte var AIK som ringde för jag har ändå starka band dit.
2011 blev sedan en av hans bästa säsonger i karriären med fem mål som en absolut nyckelspelare i det AIK som kom tvåa i allsvenskan.
– Jag blev uttagen till januariturnén men en hälskada gjorde att AIK ville att jag skulle tacka nej, jag hade nog kunnat kriga mig genom det där lägret annars.
Året efter började också bra innan han plötsligt blev en ”fiskpinne i frysboxen” som han själv uttrycker det. Det var en situation i Polen som gjorde att han försvann från startelvan.
– Det var Europa League-kval mot Lech Poznan (med Kebba Ceesay), andra matchen. Jag kommer ihåg situationen. Helgi Danielson tappade bollen på vår egen planhalva och deras kille sätter full fart mot våra mittbackar. Vi hade krysset då som gjorde att vi skulle gå vidare och jag visste att jag behövde stoppa den killen annars blir det mål. Jag visste också att om jag tog ett gult så skulle jag bli avstängd i nästa match. Jag klippte honom, fick gult kort och efter den matchen var jag helt borta.
Redan som 16-åring gick Uppsalasonen till AIK, en klubb han representerade i två sejourer.
I efterhand förstår dock Åhman Persson varför AIK valde att satsa på andra spelare.
– Jag hade kanske gjort samma sak om jag var AIK, Björn Wesström och Andreas Alm så jag har inget agg för att de bänkade mig. De valde att satsa på Ibrahim Moro och Robin Quaison. Där och då var jag nog bättre, men det var marginellt. De sålde Moro och sålde Quaison som i dag är en av landets bästa fotbollsspelare, jag är tillräckligt med i matchen för att fatta att det var för AIK:s bästa, men för mig personligen var det skittråkigt.
När kontraktet med AIK gick ut 2013 hamnade han i stället i Örebro trots intresse från utländska klubbar.
– Det var då jag fick min första ordentliga skada så kontraktet gick ut när jag var skadad. Jag hade flera intressanta grejer på gång där, lite Schweiz, Österrike, bottenklubbar i Holland och någon bra klubb i Danmark. När jag blev skadad så försvann allt, berättar han och minns tillbaka på de fördomar han hade mot Örebro som stad:
– Jag hade tre superår i Örebro, fantastisk stad och fantastiska människor. Jag hade väldigt mycket fördomar om staden, du vet gnällbältet. Utifrån sett är Örebro skittråkigt, men när man väl har varit där så är det jättetrevliga människor och jag trivdes så himla bra där.
I Örebro blev Åhman Persson utsedd till lagkapten.
Åhman Persson ser Örebro som en förebild för hur Sirius ska arbeta.
– Jag vet att Sirius kollar mycket på Örebro för de gör många saker rätt och det är någonstans den nivån som Sirius strävar mot just nu till en början. Sedan ska Sirius klättra ännu mer så klart, säger han och återkommer till det även senare i intervjun.
Vid samma tidpunkt som han valde Örebro så visade Sirius, som då precis hade gått upp i superettan, intresse för Uppsalasonen.
Var det någon gång nära att det blev Sirius innan 2018?
– Det var nog aldrig nära innan, men det har hela tiden legat i bakhuvudet att någon gång vill jag spela i Sirius. Jag har alltid haft koll på laget och tyckt synd om klubben både där mot Östersund 2012 och framför allt Falkenberg 2015, det var ett brutalt rån tycker jag att Sirius inte fick gå upp.
Vintern 2016 gick kontraktet ut med Örebro. Sirius var även då intresserade då man precis hade avancerat till allsvenskan, men siktet var inställt på en utlandsvistelse och han var ytterst nära en drömflytt till Kina.
– Jag siktade mot Asien, dels för att det är ett äventyr, häftigt land och cashen. Det var väldigt nära, det var på millimetern från att det blev klart i Kina.
Hur mycket hade du tjänat?
– Runt 350 000 dollar netto per år, men det sprack.
Varför?
– Det är mycket kontakter, agenter och video hit och dit. De ville ha mittbackar och forwards och jag hade inte spelat så mycket mittback mot slutet i Örebro. Det var lite det, jag hade inte så många videos på att jag kan spela mittback. Till slut var det en president som fick feeling för en annan gubbe. Det var även nära med en annan kinesisk klubb, men de hade lite strul och fick transferförbud.
Robert Åhman Persson blev hastigt och lustigt klar för Belenenses.
I stället för en ekonomisk drömflytt till Kina så blev det en sportslig drömflytt portugisiska Belenenses. Ni minns Helgi Danielsons bolltapp som ledde till Åhman Perssons varning och biljett till frysboxen i Polen? Nu bjöd den isländske mittfältaren, som tidigare spelat i klubben, tillbaka.
– Helgi hade pushat för min profil och spelartyp i Belenenses så han bjöd faktiskt tillbaka på den. Jag fick köra en snabb googling och hade tio minuter på mig att bestämma mig. Jag visste att det var Lissabon och högsta ligan så redan då var man hemma, säger han.
Tiden i Portugal var upp och ner för Åhman Persson som ändå beskriver det som en fantastisk tid.
– Det var kaos, jag var i frysboxen där också och jag hade tre tränare under tiden, säger han och fortsätter:
– Jag spelade första halvåret, spelade typ inget i mitten och sedan hela tiden sista månaderna. Den tränaren blev också kvar och ville förlänga med mig, men det är sådan ruljangs på spelare där så presidenten valde att ta in några billigare brassar i stället för att sälja vidare. De ville ha kvar mig, men jag hade fått gå ner 70 procent i lön.
Under det sista halvåret i Portugal stod han för flera fina insatser bland annat mot storklubbarna Porto och Sporting som båda besegrades.
– Jag gick från frysen till glödhet kan man säga. Jag hade vår kapten bredvid mig i trebackslinjen och vår tränare sa någon gång inför hela laget att ”det är helt sjukt att vi har en kille som inte ens pratar portugisiska, men som styr hela laget bättre än någon annan”. Det var indirekt en jättefin hyllning till mig och det var därför jag fick spela. Jag styrde laget bakifrån.
2018 vände han hem till Uppsala och fick avsluta karriären i Sirius.
När kontraktet gick ut sommaren 2018 var det så äntligen dags att komma hem till Uppsala och Sirius. Familjen hade precis fått barn och att ha närmare hem var en av anledningarna till flytten.
– Någonstans kände jag att det hela tiden varit snack om att jag ska komma till Sirius och jag har känt det själv, att det vore väldigt kul att få spela i Sirius och också få visa upp mig för Uppsalapubliken. När vi började prata, jag fick ett långt kontrakt så kändes det som att det var dags.
Det var dock ett sargat Sirius som han kom till med endast fem inspelade poäng och en jumboplats i allsvenskan.
– Det var ett sargat lag, men med bra spelare. Det blir så när man torskar så många matcher, man börjar tvivla. Man gör allt man kan, men vinner ändå inte och då brukar man oftast sparka tränaren för att få in en ny röst eller göra någon värvning. I vårt fall blev det några värvningar.
Sirius klarade kontraktet med marginal efter att Åhman Persson kommit in i laget tillsammans med en återvändande Lukas Jonsson, Mohammed Saeid och Niklas Thor.
– Jag var ingen stjärna på planen någonstans, men jag kom in med en tro och energi som boostade de andra rätt bra. Just därför är jag så stolt och glad att jag var med att tillsammans med grabbarna i laget hålla kvar Sirius 2018. Det var inte snyggt, men i de lägena är det bara poäng som räknas.
Säsongen 2019 blev det bara tre matcher innan skadan satte stopp för året och hela karriären skulle det visa sig. I de tre matcher som Åhman Persson spelade var Sirius som bäst spelmässigt i fjol med segrar mot Kalmar och AFC och sedan en fin insats borta mot AIK. Att han inte fick fullfölja säsongen är fortsatt något som grämer honom.
– Det kändes väldigt bra de tre matcherna, vi var väldigt stabila. Grabbarna gjorde det bra sedan ändå, men jag känner att det fortfarande är en tagg.
Åhman Persson kan se tillbaka på en lång och framgångsrik karriär inom elitfotbollen där han under många år var ensam på herrsidan från Uppsala på elitnivå.
– Jag har under alla år aldrig fattat hur det bara kan vara jag i princip från Uppsala som Sverige fjärde största stad. Ola Andersson kommer också från Bälinge och jag visste någonstans att han hade lyckats så jag tror att jag hade det i mig. Jag tror att det är viktigt att man har folk i sin närhet som lyckas med saker så blir dina drömmar och mål inte omöjliga.
– Nu är vägen inte så svår eftersom vi har ett allsvenskt lag. Du behöver ”bara” ta dig in i Sirius A-lag, förut hade du inte ett lag i staden utan var tvungen att synas och kanske inte trodde på det riktigt heller. Nu är det nära, dina drömmar är inte overkliga utan de finns nere på Studan.
Vad måste Sirius göra bättre för att ta steg i framtiden?
– Det är en rätt stor fråga. Allt måste bli bättre och det håller på att bli bättre. Det administrativa sitter ihop med sporten väldigt mycket. Nu har vi fått en ny arena, jättebra och det är ett stort steg för att kunna dra in mer pengar och även locka spelare med bra tränings- och utvecklingsförutsättningar. Sirius kan inte konkurrera med pengar så det är viktigt. Sedan måste marknad steppa upp och dra in ännu mer pengar, säger Åhman Persson och kommer sedan in på Örebro igen:
– Sirius måste vara i allsvenskan ett par år så näringslivet fattar vad som krävs, det är en stor skillnad mot Örebro. Där är hela näringslivet, alla de största företagen i Örebro, pumpar in pengar i både hockeyn och fotbollen. Örebro är en idrottsstad, det är inte Uppsala, i alla fall inte elitidrott.
Robert Åhman Persson dagarna efter beslutet att lägga skorna på hyllan.
Det är inte många dagar sedan karriären definitivt tog slut när Åhman Persson sitter på parkbänken mittemot Zinkensdamms IP i Stockholm och funderar över framtiden.
Vad ska du göra nu?
– Tankarna går hela tiden. Jag håller på landa i det här och är ganska öppen för förslag, jag har inte bestämt mig för vad jag vill göra. Jag har en business management-utbildning som jag tog när jag spelade i Örebro. Sedan har jag 16 års erfarenhet av elitfotboll, det är en styrka som jag har när jag söker jobb i näringslivet.
Vill du vara kvar i fotbollen?
– Både ja och nej. Just nu känner jag nog att jag vill ta ett steg ifrån för att landa i det här, men jag har haft en dialog med Sirius.
Vad sades där?
– Just nu är det coronatider så det är inte så att de langar fram ett anställningsavtal utan vi har bara haft lösa diskussioner om eventuell framtid. Vad jag kan tänka mig och vad de kan tänka sig, väldigt löst och vi får se, säger Robert Åhman Persson.