Ivan Turina är död.
Vår yngste gråter över det faktum att någon som är ung dör när han sover. De två äldre dras med i den kollektiva sorgen precis som många av oss andra. De ska till Friends och hedra Ivan. I skrivandes stund väntar jag på att de ska komma hem.
Hem från en fotbollsmatch som blev en enda stor hyllning till en fotbollsspelare som dog 32 år ung och efterlämnade tre barn varav ett aldrig kommer att få somna på sin pappas bröst.
Jag tänker på hans fru, hon som förmodligen bara hängde med. Följde med sin älskade man när han gjorde det han älskade mest, spelade fotboll. Livet är obarmhärtigt hemskt och orättvist ibland.
Idag, efter den här hyllningen är jag glad och stolt att tillhöra Fotbollsfamiljen.
Fotbollsfamiljen, vi som lever med fotboll. Vi som tycker fotboll är viktigt. Vi är många som tycker och tänker så mycket om fotboll. Vi mår bättre när det går bra för våra lag och vi mår sämre när det går dåligt. Vi tycker en helg utan fotboll är en rätt tråkig helg. Vi med alla känslorna.
Löjligt, tänker du som inte förstår, som tycker fotboll är en lek. 11 män eller kvinnor som springer och jagar en boll. Lika löjligt som småtjejerna som skriker efter Justin Bieber och svimmar när han visar sig. Ja, det är nog samma känsla vi har. Småtjejerna som hysteriskt skriker efter sina idoler och jag som fortfarande tittar på Maradonas dribblingsmål mot England och njuter. Eller kan prata länge om Kennedy Igboananike fantastiska mål mot Halmstad och varför, varför i hela världen Djurgården inte behöll en sådan spelare. Som nostalgiskt längtar tillbaka till sommaren 1994.
Jag tycker så synd om dig, du som inte får uppleva känslan! Den euforiska känslan när Sverige tar brons i fotbolls VM. När Anders Svensson sätter frisparken mot Argentina. När Zlatan konstmålar mot England. När Sverige hämtar upp 0-4 mot Tyskland i VM kvalet.
Samtidigt önskar jag att jag var som du, när Sverige åker ut på straffar mot Holland. Djurgården harvar i botten av Allsvenskan och fansen beter sig som svin. Då när Tyskland gör 4-0 och Sverige är så dåliga så jag, på riktigt, får fysiskt ont i kroppen. När uppländsk fotboll suger.
Fotboll är så mycket känslor, glädje, frustration och sorg i en enda stor härlig röra. Mest glädje som tur är annars skulle det vara alldeles outhärdligt jobbigt.